I thought I had escaped.
This darkness.
This self destructive nature.

What a fool.

I lie to myself.
Daily.
I can't help it.
I can't stop it.

I don't know what to do.
There's nothing I can do.
But ask for help.
To admit I need it.

To be honest with myself.

Jag drömde att jag befann mig i Japan med en vän (KR). Jag var gravid, det var mörkt och vädret började bli riktigt vilt. Jag ser hur en tratt började sakta formas. Vi springer ner till en källare, där fanns en massa arbetare. Min vän bytte form mellan KR, ZM och CK, eller ja, vännen var som en blandning av de. Jag skriker tornado, kaos. Vi följer efter, men på något sett, med nästan alla andra arbetare springer vi förbi skyddsrummet. Jag vet att vi gjorde, men de fortsätter springa, så jag tänker att det måste ha varit fel, jag måste ha sett i syne. Vi hamnar i en lång korridor med bara fönster. Vi springer, och vid vissa ställen måste vi krypa men det är trångt. En framför mig stannar upp, jag slår på han och skriker att fortsätta. Min vän skriker att jag är gravid. Men han ligger där på rygg och stirrar skräckslaget ut. Resten av oss vänder och ser hur en drygt 1½ km lång F4 tornado är påväg mot oss. Jag tänker hur fin den är, att den måste vara en f4, och att vi inte skulle ha en chans... Att vi skulle dö. Allt på grund av att vi var för långsamma och dumma som sprang förbi skyddsrummet.

Gick igenom lite lådor idag. Hittade en gammal teckning jag hade ritat när jag var fem år eller yngre. Jag hade ritat alla oss i familjen, alla åtta stycken. Jag, föräldrarna, mina två yngre bröder + mina tre andra personaliteter. Enligt teckningen var jag som gladast med mitt smeknamn (vänner och kusiner använde den, min amerikanska sida?), fejk smile vid förnamn (blyg), ledsen med mellannamnet (frustrerad att inte kunna uttrycka mig själv) och en vanlig person? (eller min svenska sida?) med efternamnet.

Jag är hungrig, upprörd, arg, stressad, ledsen, förväntansfull. Jag vill göra mycket. Men istället sitter jag och gör ingenting för att jag inte har någon ork eller inte hittar någon motivation. Drömmer bort om dagen då valpen kommer och vad jag ska göra, hur jag ska göra. Men så kommer verkligheten tillbaka. Om jag ska kunna lägga ner så mycket tid på valpen veckan den kommer och inte lämna mycket till resten av familjen så måste jag göra klart mina rester och kommande arbeten och prov. Men jag orkar inte. Jag har inte mycket tid på mig och jag orkar inte. Förstår inte riktigt. Och ingen vill svara på mina frågor. De tror jag lärde mig lika mycket som de gjorde innan i gymnasiet. Men det är så otroligt fel. Jag har inte riktigt börja lära mig något förrän nu, dessa två år på gymnasiet. Det har varit otroligt mycket jobb att komma till den plats där jag är idag. Och folk bara kommer och trycker ner mig och förstör. Jag är trött på det. Ganska sorgligt att det tog så lång tid för mig att inse att det var det de gjorde. Jag är så van med det, så bra på att ignorera det, har blivit en vardaglig grej. Orkar inte bry mig, men ändå verkar jag göra det. Men jag blir bara så trött på deras attetyder. De är så patetiska. Vad har jag gjort mot dom?

Vad gjorde Olivia för att förtjäna det ödet hon fick? Det skulle ha varit jag. Ingen skulle ha märkt det i alla fall. Men det kanske är just det som är poängen? Att folk skulle lägga märke till det och tänka till, lära sig något. Men... Varför just henne?

Dessa ord. Jag sa det när jag var fyra år gammal. Då. Nej. Visste inte riktigt vad jag sa då, visste inte riktigt vad mat var då. Jag var fyra år gammal. Jag hade hört vad vuxna pratade om. Hemma handlade det alltid om mat pga mina bröders allergier. Så jag slutade äta. Kunde gå två hela dagar innan jag åt. Jag gjorde detta tre gånger. Och på den tredje. Då sa jag dessa ord. Ord jag inte förstod. Folk tyckte mamma övereagerade när hon ringde teraputen. Problemet kom fram i alla fall. Jag var frustrerad över engelska och svenska, att jag hade problem att uttrycka mig. Att jag kunde ha ord på engelska men inte på svenska, och tvärtom. Tydligen måste jag ha haft två problem för att kunna ha haft språk terapi eller vad det nu var. Men det hade jag inte. Fick nöja mig med att uttrycka mig genom att rita. Jag gjorde detta tydligen fem gånger, sen behövdes det inget mer.

Mardrömmar. Det har jag haft hela veckan. Jag är trött. Vill sova. Men vet inte om jag vågar.

FU. Seriously. STOP RUINING EVERYTHING. FU.

- BRB, ska döda ngt.

trött.

Go to hell.

Jag glömmer bort att äta. Visste ni det? Jag har problem. Folk har alltid sagt till mig att jag har smala vrister. Jag har alltid varit något underviktig. Men nu. Nu glömmer jag bort att äta. Jag känner mig inte ens hungrig. Varför? När jag äter, så äter jag, om det är ätbart. Vilket allt är här hemma, men i skolan.. Näää, 1/4 av rätterna som dom serverar går inte att äta. Jag äter inte frukost så ofta nu heller. Jag är bara inte hungrig. Jag äter lunch i skolan bara för att det är det man gör under lunchen. Middagen äter jag om den serveras. Men det finns de få dagar jag får fixa det själv eftersom alla har sina aktiviteter. Då blir det som det blir, oftast äter jag när jag kommer hem eftersom jag gör alltid det på dom dagar som är så. Skola och aktivitet direkt efter. Då blir det automatiskt "måste äta efter skolan, före aktiviteten". Annars kommer man ju hem, gör läxor och sådant och jag tänker inte på att äta. Jag är liksom, inte hungrig.

Jag kommer dö ensam.

Borta.

Lets just say...