I'm Just The Messenger - Steve Jablonsky.
Mitt namn är Cecilia, född som vattuman år 1994 i NJ, USA. Bodde där i 6 år och 4 månader innan vi flyttade till denna håla i Sverige. Jag har spelat fotboll, gått på Ju-jutsu, spelat baseboll och tränat friidrott. Har spelat och kan fortfarande spela piano och gitarr. Seglar, spelar fiol och fotograferar fortfarande. Min inspiration kommer från min idol Mike Shinoda från Linkin Park. Han var med från första början och skapade bandet. På sidan om har han sitt projekt Fort Minor. Min favorit låt är Dedicated (demo 1999) av Linkin Park. Det var innan Mike skapade Fort Minor. Steve Jablonsky gör awesome filmmusik. Wes Craven gör awesome skräckfilmer, hans bästa som jag sett är My Soul To Take. Bäst film vet jag inte, My Soul To Tak, Upp, Transformers 1 och 3, Harry Potter ligger alla högt upp. Bästa boken jag läst är The Art of Racing in the Rain av Garth Stein. Jag lyssnar på mycket, som Three Days Grace, Switchfoot, Foo Fighters, Times of Grace, Self Deception, Sick Puppies, Billy Talent, osv. Men som jag nämnt är Linkin Park mitt absoluta favorit band, kommer alltid vara så.
Det var September 1999, under orkan säsongen. Orkanen Floyd var en klass 5 när den började har jag för mig, men sjönk till en 1a eller 2a när den slog till vid oss. Den hade ner vårt största träd i trädgården. Och den var stor...!!
Eftersom jag såg så mycket framemot att gå i första klass vägrade jag gå om 6 års. Sveriges första klass gjorde mig så väldigt besviken, det var inget som första klassen i USA och jag behandlades som om jag var dum och inte förståd ett skit. Jag kunde svenska, pappa hade pratat svenska med mig hela mitt liv, bara för att jag vägrade prata svenska betydde det inte att jag inte kunde läsa eller förstå. Eftersom detta hände fick jag inte göra den matten jag kunde, vilket var något högre än det dom andra första klassarna kunde. Det dom gjorde hade jag redan gjort! Jag minns att jag hade bett en lärare att hämta mig när rasten var slut eftersom jag skulle vara med dom i 6 års och det kunde vara svårt att höra därifrån, hon sa att hon skulle göra det. Men jag kom tillbaka långt efter rasten hade slutat, läraren sa att hon tyckte jag skulle fortsätta leka med dom i 6 års. Jag minns att jag blev så otroligt sur, och kände mig så nedvärderad.
Bytte skola, ångrar det verkligen men samtidigt inte. Jag träffade en eller flera vänner för livet. Men jag gick igenom ett helvete från 5an till 9an. Det började först att jag inte fick vara med i vi i 5an eftersom jag var en 94 och ingen 93. Jag skulle få söka med dom andra 94orna följande år. Men det fick jag inte, för då gick jag i 6an. Jag började dra mig bort från dom i klassen. Slutade vara med dom, slutade spela fotboll på rasterna. Slutade fotbollen. Det sorgliga var att dom verkade inte märka något, dom verkade inte sakna mig eller bry sig det minsta. Varför skulle dom? Jag var den tysta tjejen i hörnet. Hade jag alltid varit sen flytten till Sverige. Jag minns att jag satt bakom ett skynke och skrev något på datorn. Minns hur dom kom in, the plastics. Tre tjejer och en kille. Minns hur dom började snacka skit om mig, minns hur jag försökte fortsätta skriva, tänkte att dom skulle höra att någon fanns i rummet, men det gjorde dom inte. Minns hur tårarna föll så tyst, minns att jag kom fram när lektionen började. Jag vet att dom såg mig, jag vet att dom visste att jag var där och hörde allt då. Dom gjorde inget. Jag sa inget.
Sommaren före 3an eller 4an träffade jag en tjej som flyttade när jag flyttat till Sverige och bodde i Pennsylvania i två år. Första gången hon träffade min föräldrar sov hon över. Vi hade ett tält uppe i källaren och där sov vi. Hon berättade skräckhistorier och kunde efter det inte somna, så jag sa att jag skulle hålla mig vaken tills hon somna och så skulle jag stänga av lampan. Jag somnade, och lampan orsakade brand. Jag rullade över på lågorna, syntes på täcket. Väcktes av det och följdes av en rolig konversion med Carro. "Vakna Carro.. Carro.. Vi måste hämta mina föräldrar.. VAKNA! " medans hon säger "mmmm" till slut skrek jag "DET BRINNER!" då flög hon upp... xD
Under sommaren runt 4an och 6an seglade jag en optimist jolle för första gången. Båten hette Toker. Rodret var sönder, men det visste vi inte först, och den hamnade därför i båten efter ett tag vilket orsakade att jag kapsejsade. Det var en kall, molnig och blåsig dag, och det roligaste jag haft.
Bestämde mig i 7an att försöka vara mer social. En av tjejerna i klassen ville att jag skulle följa efter henne, så jag gjorde det. Hon försökte få mig att göra saker åt henne, gjorde det mindre än hälften av gångerna eftersom jag ändå skulle gå åt det hållet. Minns att hon klagade att hon hade ont, så jag bar hennes väska en bit. Minns att jag sedan hörde henne skratta med dom andra hur hon fått mig att göra dessa saker. Minns hur jag kände mig så utnyttjad. Jag försökte bara vara snäll. När jag tänkte efter insåg jag att när jag inte gjorde det hon sa blev hon lite sur, och när jag gjorde det hon ville betedde hon sig lite snobb-aktigt. Men jag hade inte märkt detta tidigare. Jag tänkte inte på sånt där, så naiv som jag var. Det var sista gången jag lät dom utnyttja mig. Jag gjorde mig så osynlig som möjligt. Skolan blev värre. Öknamn, words, försök att skada mig på idrotten... Allt från klassen, mest från en viss grupp av killar och tjejer.
Under sommaren träffade jag Adina på pappas kusins bröllop.
Kusinerna från California kom och hälsade på. Besökte stockholm och sedan göteborg för första gången, var på liseberg, åkte båt till pappas morbror. Såg Per Gessle, kusinerna åkte hem. Vi seglade i malmö området medans Erik var på nån stor scoutläger och fick se Kungen. Begravning, mormors kusin hade dött i cancer. Han var fotograf. Jag hade träffat honom på bröllopet där jag träffade Adina några år tidigare.
Jag blev sjuk under höst terminen av 8an. Trodde det var möglet i huset. Jag skyllde på det då. För då trodde jag att det var det, kunde inte inse då att jag gjorde mig själv sjuk. Att jag skadade mig själv. Det blev så illa att jag låg mest på soffan eller i sängen på dagarna med feber och spydde. Att bara gå upp i trappan orsakade att jag blev yr och spydde. Everything was an effort. Minns hur jobbigt det var dom dagarna jag var i skolan. Kommentarerna, dom trodde inte på att jag var sjuk. Minns att jag satt vid mitt hörn och lyssnade på musik. Minns att jag ibland stängde av den och kunde höra hur dom satt några meter ifrån mig och snackade om mig. They thought I couldn't hear. Jag hade så ont i ryggen. Mamma tvingade mig att börja träna igen. Men det hjälpte inget. Det visade sig när skolsköterskan undersökte mig att det kunde vara skolios, skolläkaren fick kolla på mig sen skickades jag till röntgen. Det var 32 grader. över 20 grader räknas det som skolios och ska behandlas. Över 40 grader blir det operation om korsetten inte gav några resultat. Jag som hade när jag gick i 5an pratat med en på ju-jutsun som hade korsett. Hon förklarade att varför hon hade det och vad hon hade. Förklarade om höften och benen och ryggraden. Jag kollade höfterna och berättade till mamma att jag tyckte ena höften för högre upp/längre ner än den andra. Att det var ojämt. Hon sa att det inte var något. För vad visste hon? Och skolsköterskan hade såklart missat det när dom undersökt oss samma år. Fick min boston korsett i juli samma år. 7orna och 8orna åkte på en klassresa till stockholm, det hade varit hemskt om inte 7orna varit där eftersom den enda personen i min klass jag kunde vara med var inte där. Minns att vi skulle hålla med vår egna klass, men att jag frågat om jag kunde vara med 7orna. Minns hur lättad jag blev när dom bestämde sig till slut att jag kunde.
Under sommaren var jag med om en singelolycka på E4an, norr om dragongate. Det var den 13 Augusti 2008. Vi åkte ner i diket, sen upp igen, voltade, landade på taket. Gled några meter voltade landade på taket, gled lite till voltade och bilen landade upprätt. Där satt vi. Mamma, jag, mina två bröder och en vän till oss. Mamma bad om mobilen. Jag fiskade upp den tryckte på nödsamtal och gav den till mamma. Det var först då jag såg henne. Ångrade genast att jag gett henne mobilen. Det enda jag såg var blod. Nånting hängde på sidan av hennes huvud. Hennes vänstra arm var helt blodig. Hon pratade långsamt och var i chock. Jag kände efter om jag var skadad nånstans. Men jag verkade helt okey. Lite glas här och där, annars inget. Rutan framför var spräckt, men glaset var fortfarande där. Mammas ruta var helt borta. Det var mörkt. Det enda ljus och ljud kom från oss. Jag kollade bak till killarna. Dom var chockade. Men hela. Jag frågade om dom var okey, om dom hade ont, om dom kunde röra på sig. Men dom var okey. Jag sa åt dom att kliva ut. Jag ville inte att dom skulle se mamma. Dom klev ut. Jag försökte öppna dörren. Men det gick inte. Jag fick panik. Caught myself och lugnade ner mig själv. Klättrade ut där bak istället. Satte bröderna och vännen två tre meter från bilen på vägen. Innan gick dom mest runt i cirklar och hade panik. Erik var lugnast, Patriks vän var förvirrad, Patrik hade en panik attack. Försökte lugna ner honom. Sa att mamma ringde ambulans och sa att dom skulle stanna här. Sa att hjälp var på väg. Men jag var rädd. Det var mörkt. Och inga bilar verkade komma. Är det verkligen så tomt på motorvägen halv tolv på kvällen? Är det verkligen ingen som är ute och kör? Till min lättad såg jag två ljus på väg mot vår håll. Bilen saktade ner. Ut kom två i 40-50 års åldern och sprang till oss. Undrade om vi kört på ett djur för det var så mycket blod på vägen. Patrik gick tillbaka till sin panik attack. Vi visste att vi inte hade kört på något djur. Han visste, vi alla visste det var mammas blod. Jag bad Erik och Patriks vän att stanna med Patrik och lugna ner honom. Jag gick till mamma och fick mobilen. Dom andra två som kom pratade mer larmcentralen och mamma orkade inte använda mer energi. Hon bad mig att leta efter sin Ipod och andra saker, så vi kunde tänka på annat. Hittade mammas Ipod bredvid hjulet som varit på min sida av bilen. Den var helt oskadd. Det kom fler bilar. En man i orange tröja var hjälten i det hela. Han lugnade ner bröderna och vännen, fick dom att hålla sig borta från mamma. Han lugnade ner mig. Vi satt där på vägen, och jag tog av min korsett. Han visste vad jag hade. Det fick mig att känna mig säker. Han verkade kunna. Han verkade veta vad han skulle göra. Han gick och pratade med min mamma. Flera andra var där och alla pratade med henne i hopp att hålla henne vaken. Det var inte så mycket mer dom kunde göra. Jag ringde hem. Pappa svarade direkt. Jag trodde jag sa att vi alla var okey, att vi alla levde. Men när jag sa att vi var med om en olycka blev hans röst så omänskligt ljus att jag insåg att jag inte sagt något annat än det. Skyndade mig att säga att vi var okey, jag, bröderna och vännen. Jag sa att mamma pratade och var vaken. Men inget mer. Jag gav mamma mobilen och dom fick prata. Det tog evigheter för ambulansen att komma. En halvtimme om inte mer. På Gävles sjukhus satt vi och väntade i timmar på att mamma skulle komma in. Varför tog det så lång tid? Sen var hon tillslut på sjukhuset och det kändes mycket bättre. Jag fick gå se henne när dom var klar, hon såg mycket bättre ut. Det var då jag visste att hon skulle vara okey. Att hon skulle klara sig. Bilder: http://ceciliaann.blogg.se/2010/august/onsdagen-den-13-2008.html#comment
Så kom sista året av högstadiet. Sista året av helvete skolan. Den var mycket värre än 8an eftersom jag nu faktiskt var där. Korsetten var ett måste 23 timmar om dagen. Jag tog helst inte av mig den för skolidrotten. Jag kunde inte röra mig så bra i den, och när jag väl tog av mig den var jag så svag och fick absolut inte svanka ryggen. Detta skadade idrotts betyget enormt eftersom idrotts läraren var så jävla okunnig och kunde inte se hur dåligt jag mådde allmänt och hur jävla mycket jag ansträngde mig. Alla var så jävla okunniga och kunde inte se hur jävla dåligt jag mådde. Hur mycket jag ansträngde mig för att komma, ignorera, göra och försöka överleva dagen. Lärarna var till inget hjälp, rektorn var ett skämt. Jag blev nertryckt av både elever och lärare. Ingen lyssnade. Jag hade blivit nertryckt av lärare enda sen jag flyttat till Sverige. I resented Sweden and all of it's people. Nobody showed me any respect, everybody treated me as a freakin' baby. Sweden was killing me, swallowing me whole.
För jullovet åkte vi till Spanien för pengarna efter olyckan. Det var skönt med en semester bara för oss, det hade vi aldrig haft tidigare. Alltid åkt till släkten. April kom, gick på Rockweekend tour, Sångaren i Dead by April la handen på min axel när dom skulle in. Haha, visste inte hur dom såg ut förrän dom klev på sen. Jag och Carro dog, haha, vi petade på alla när dom gick förbi bara för att. Köpte rockweekend tröja och fick alla band att skriva på den. Förutom Renegade Five, dom dissade oss för Falun. Sen blev det Järvsö med orkestern. Det var en rolig helg.
Det var så hemskt när jag skulle leda idrotts lektionen. Lyckades på något sätt ta mig igenom det och berätta om skolios och hur det var. Hur ont jag hade, hur ont andra hade, att jag skulle fått operera mig om det inte varit för korsetten. Dom flesta testade min korsett, spände så hårt jag kunde men det var inte nära hur hårt spännt det var på mig 24/7. Det gick inte att spänna hårdare på dom, vi alla är olika byggt, fysiskt omöjligt. Det var lite bättre sen dess. Dom som gett mig så svårt alla dessa år testade den inte, dom var helt emot det, fortsatte klaga. Insåg då hur patetiska dom var. Hur naiva dom var att dom tror dom kan hålla på så där! Jag var inte med på spexfotot. Jag var inte en del av klassen. Så jag stack hem när det var dags för det. Vi hade inget tema heller, så jävla patetiskt. Den sista klassresan var rätt underbar, bara jag och min vän sprang runt och firade att 9an var slut. Utanför Uppsala såg vi en bil totalt förstörd, ambulans och polis. Flashback. Resten av bussresan var hemsk. Dom försökte knäppa kort på mig, jag hade huvudet nedgrävd i armarna med tårar och tänkte på det som hände ett år tidigare. Dom visste inte bättre. Dom visste inte. Vi kunde äntligen lägga allt bakom oss. Så kom skolavslutning. Min vän kom inte, det gjorde mig besviken. Men jag var så jävla glad. Sen sur. Klassfoton, lärarna hade dom ställa upp sig mot kyrkväggen för kort. Jag var osynlig. Det hade jag alltid varit. Och jag blev så jävla sur att lärarna gjorde detta. Jag var helt enkelt inte där. Jag fanns helt enkelt inte. Jag var helt enkelt inte en del av klassen. Det hade jag aldrig varit. Alla var emot det från första början. Jag gick därifrån med huvudet högt, med ett leende. Jag var fri. Helvetet var slut.
Jag kom in på mitt förstahandsval. Glad jag blev. Var så orolig att jag inte skulle komma in, hade mest G i alla ämnen, nån VG och MVG. Intresset för NV var inte hög, det syntes. Lägsta poängen som kom in var 135! Då har man inte ens G i alla ämnen! Jag var nervös inför gymnasiet. Undrade hur klassen skulle vara. Skolan började, jag vågade inte titta på någon under hela dagen. Nästa dag såg jag en klasskamrat innan vi skulle börja, samlade mod och gick fram och hälsade. Var så lättad, det här skulle gå bra ändå, trots att den där killen från "the plastics" i 5an gick i samma klass som mig igen. Året gick, utbyttesstudent från Australien hamnade i vår klass. Röd hårig och lång, skägg och var här för att festa (pathetic if you ask me). Problem uppstod, insåg hur falsk dom människor jag pratat, skrattat och hängt med var. Blev så besviken på dom, och mig själv. Så började vara med andra i klassen. Kände dom lite sen tidigare, i alla fall två av dom. En från ju-jutsun och en annan hade jag träffat året innan på öppet hus.
Helgen efter min födelsedag åkte vi till Tyskland och åkt skidor i Österrike. Häftig upplevelse, jag som skämtat tidigare i skolan att vi skulle till tyskland och åka skidor i österrike (den enda informationen vi fått var att vi skulle åka skidor). Blev så chockad att det faktiskt hände, det trodde jag verkligen inte skulle någonsin hända! Pappas jobb tog hand om det mesta skulle jag tro.
Sedan fick vi nyheten. Leukemin hade tagit 15 åriga Olivias liv. Några veckor senare dog min kanin. Under hela den tiden hade jag problem med en stalker och det gjorde allt värre. Allt var på väg neråt igen. Varför Olivia? Hon spred sån glädje. Hon är en stor anledning till hur jag överlevde helvete skolan. Och så kom leukemin och tog hennes liv. VAD ÄR LIVET FÖR JÄVLA PÅHITT EGENTLIGEN?
Så kom bästa sommarlovet av mitt liv. Det blev USA hela sommaren lång. Först Rhode Island och hälsade på morbror. New Jersey och hälsade på gamla vänner. Massachusetts och hälsade på en stor del av släkten, morföräldrarna, kusiner, morbror. Vidare till California till mina andra kusiner och moster. Var med om en jordbävning första dagen (7 Juli 2010). Vi befann oss i ett Hilton hotell nära Disneyland, byggnaden följde med i jordbävningens rörelser with smooth movements. Roadtrip upp mot washington. Yosemite var awesome, San Fransisco var kall. Jag var dödsjuk under dom två veckorna. Ändå gick jag upp till toppen av Vernal Fall, gick runt i Mariposa Grove, tog bilder på Glacier Point. Jag visste att det skulle vara år om jag ens skulle kom tillbaka och uppleva det här. White river rafting, det var awesome och vattnet var iskallt. Det var vatten från snön och glaciären från alla berg runt omkring. Sen seglade vi med pappas kollegas båt. Såg bald eagles, sälar, nånting på p... (ser ut som en mycket mindre späckhuggare).
Andra året, hjälpte till på öppet hus, fick en biobiljett för besväret. Valde inriktningen Matte/data. Följde med programmeringen till Future Friday. Suttit barnvakt, sålt bilder. Exkursioner till högbo, ockelbo, limön. Mamma åkte hem, morfars bror hade dött i cancer. Hade möjigheten att följa med pappa till tyskland och praoa. Vem skulle inte ta den? Praoade på ett företag vid namn TDM, programmerar mjukvara och så för företag som Sandvik t.ex. Och nu är det mitt sista sommarlov. Sista året av gymnasiet. Nervöst, men har kommit på ett projekt. Det har med decibeler att göra.. Mer säger jag inte nu (: Vi skaffade hund, en Norwichterrier. Hon är nu 13 veckor gammal och heter Casey. Hon kan sitt, ligga, komma, stanna, tappa. Is she housetrained? Nope, not yet!
Bästa dagen av mitt liv var den 14 Juni 2011. Jag fick se mina idoler, my inspirations, mitt absoluta favorit band, live. Linkin Park. The best moment var nog när jag såg Mikes ansikte, hur glad han var och överasskad över publikens dedication. Vi hoppade, skrek alla ord. Det var så jävla awesome. Jag fick Mikes vatten på mig, och ett plektrum. Köpte Linkin Park tröja innan konserten. Har fortfarande inte tvättat den, haha. It got Mikes water on it ;)
Såg Transformers 3 i 3D igår, hade LP tröjan på mig because I'm a geek. (:
Nu vet internet allt om mig.
0 kommentarerThe Ending
In many ways today’s society is similar to the one in Aldous Huxley’s novel. We got the beliefs of our families and/or society which are “programmed” into our brains through the daily repetition since the day each us were brought to this world. We have the continuously growing gene technology, which might someday very well lead to the mass production of the perfect Homo sapiens. Although, frankly I don’t see anyone being able to get any kind of opportunity to get anywhere close to that kind of freakish control over the world. There are way too many greedy people out there in this world, so it would just most likely lead to a mass destruction of the human race.
736 Words To A Character In A Movie/Book.
Welton Academy
1400 Lake Willoughby Drive
Westmore, VT 05822
Dear Headmaster Nolan,
Words cannot express how much we all love this school. I personally have been attending Welton Academy since I was 12 years old. I have enjoyed the excursions to Stowe, Mt. Snow, Smugglers Notch and other local ski areas. Skating and playing hockey on Lake Willoughby during weekends when we weren’t skiing was a great deal of fun. Waking up in the morning to the sound of the bagpipes echoing over the lake through the valley was a calming presence in our rigorous studies. Much has happened since those days of childhood innocence.
Sadly, all these wonderful experiences have been diminished by the dismissal of Mr. Keating. I feel responsible because of the document me and my fellow students, who are members of the Dead Poets Society, were forced to sign. Yes, we were all members of the Dead Poets Society. Yes, Mr. Keating founded the Dead Poets Society when he, himself, attended to Welton Academy. Neil Perry found Mr. Keating’s old year book describing his time at Welton. Mr. Keating had nothing to do with the re-birth of the Death Poets Society. He had no idea of our re-creation of the Dead Poets Society.
☺
We re-created the Dead Poets Society on our own. It was Neil’s idea actually, and we all supported Neil because we saw how important this was for him, but also for ourselves. We were all drowning in our parents’ hopes and dreams and were desperate to do something for ourselves. In the document, it said alcohol was consumed and that girls attended the meetings. Admittedly, that happened on an occasion and we regret that we used the Dead Poets Society to explore our new-found confidence and hope in that way. Drinking alcohol and seeing girls was not the aim for our meetings.
We needed the Dead Poets Society for ourselves. It was a place where no one was expecting anything in particular from anyone, no one was judged. It was a place where we could relax and be ourselves. It helped us and kept us from drowning. It gave us confidence.
It is this confidence that gave Neil hope. Neil struggled a lot with communicating with his parents, and Mr. Keating was a great deal of help to him. If it had not been for the Dead Poets Society, and Mr. Keating encouraging Neil to communicate more with his parents, this tragic event would have occurred sooner. Neil was depressed and was desperately trying to find his own answers. Mr. Keating’s support and guidance gave Neil strength. Neil’s death is a family tragedy that has nothing to do with the Dead Poets Society or Mr. Keating.
Mr. Keating gave us all so much, he taught us about honour. He taught us that it is important to talk to our parents, communicate with them and not hide things from them. Is honesty not an honourable legacy to pass on to both students and teachers?
☺
Not only did Mr. Keating teach us about honour, but also about discipline. He taught us that it is important to know when to act and when to step aside, that it is very important to know when to discipline ourselves. It is what makes us who we are.
☺
Seeing the tradition of Welton Academy being carried on from Mr. Keating truly taught us about the school’s four pillars. That it is important to follow the traditional rules and respect them. It’s not only about disciplining ourselves which makes us who we are, but also about how we respect the rules, others and ourselves. We strove after excellence in his class because he made it so exciting and fun. English became quickly everyone’s favourite class because of Mr. Keating’s creative way of teaching. He taught us that everyone is important, that we all matter.
During Mr. Keating’s time as an English teacher at Welton, he taught us what the school’s four pillars really stand for. He taught us about tradition, honour, discipline and excellence. We learned how to be men in his class.
You cannot blame Mr. Keating for Neil Perry’s tragic suicide, and if the four pillars really mean anything then we need the example of Mr. Keating at Welton Academy to carry on that legacy.
I think you can agree with all of us that we should all seize the day with tradition, honour, discipline and excellence. CARPE DIEM!
Sincerely,
Biff Carrington
Franklin H. Carrington
Suffield, CT
SPRÅK OCH IDENTITET
INLEDNING
Människan har alltid haft ett behov att kommunicera med varandra, och har alltid kunnat på ett eller annat sätt. Det finns nog så mycket olika språk att vi bara märker en otrolig liten del utav dem som faktiskt existerar.
Vilka språk använder vi människor mest idag? Vad använder vi för olika verktyg för att kommunicera?
Identitet, vad är det? Identitet berättar vem vi är, var vi kommer ifrån, vår bakgrund, information, personlighet. Ja, helt enkelt berättar vem vi är. Men är det verkligen någon som vet vem de egentligen är?
OLIKA SPRÅK UNDER MÄNNISKANS LIVSTID
Kroppsspråk, bildspråk, talspråk, teckenspråk, brailleskrift, programeringspråk, och textspråk är många olika metoder vi har och använder oss av när vi kommunicerar med en annan människa.
Till exempel...
I stenåldern användes grottmålningar för att berätta historier eller kanske till och med instruktioner på hur man gör för att jaga ett speciellt djur.
Egypterna hade någon sorts bild/text språk.
Rommarriket hade sina rommerska siffror och det latinska språket under medeltiden.
Till sist har det språk vi använder idag utvecklats under den tid vi människor funnits på denna planet. Idag används det oftast det alfabetiska, nummer och programmeringsspråket. Alfabet och nummer språket är en vardaglig grej för oss flesta människor idag, vissa är blinda och använder då utav braillespråket och de döva utav teckenspråket. Programmeringsspråket används för att kommunicera med datorer, alltså icke levande organism, det är en sort metall låda. Latin förekommer fortfarande idag, i till exempel inom biologin används det latinska namn för att namnge och sortera massor av olika arter. Romerska siffror används också idag.
MÄNNISKANS KOMMUNIKATION IDAG
Redan i spädbarns ålder kommunicerar spädbarnen med deras föräldrar för att tala om vad det är de vill ha eller vad de behöver, till och med hur de känner sig. Spädbarnen använder sig mycket av olika toner i sitt skrik för att tala om när de är hungriga, trötta, osv. Mycket kroppsspråk används redan under dem första månaderna. Fast det används inte lika mycket för att kommunicera men att upptäcka olika delar i kroppen som sina egna fingrar, armar, osv.
Till slut växer spädbarnet upp till en vuxen människa som nu, mest troligtvis kan se och höra, har lärt sig att läsa och skriva i textspråk och tala i sitt hemspråk och förmodligen ett annat mer ”allmänt” språk i vår värld. Om den nu vuxna människan inte kan se eller höra har eller kommer den att lära sig braillespråk om den är blind, och kanske till och med döv, eller om den bara är döv, lär den sig teckenspråk.
De vanligaste sätten att kommunicera idag är genom mobiler, datorer och televisionen. Alltså genom teknik vi har lyckats uppfinna. Användning av posten har minskat väldigt mycket, det är ovanligt att skriva och skicka brev numera, och allt fler tidningar börjar publicera på cyberspace istället på tidningspapper. En simpel text meddelande med hjälp av mobilen är allt som behövs för att kontakta en person lätt och snabbt. Utan att ens behöva anstränga våra stämband och ringa. Är inte detta riktigt lat utav oss egentligen? Allt för många människor väljer datorn och latheten framför den fina naturen som sorgligt nog håller på långsamt dö på grund av vår lathet. Barn är inte lika ofta ute och leker med varandra numera. De väljer att sitta framför datorn hemma och försvinna i ett spels värld istället för att träna på deras sociala färdigheter som de verkligen behöver i de åldrarna. Som det står i Kommunikation i häftet Språksociologi har människan ”ett primärt behov att kommunicera” i verkligheten, inte bara genom dagens teknik.
IDENTITET
Vem är vi? Vem är du? Vem är jag?
Identitet är inte bara var du är född, person nummer, DNA och fingeravtryck. Börja med att svara var du kommer ifrån, din bakgrund, din släkt, vad du har varit med om och annan information. Fundera på hur du har gjort under den tid du levt, hur du har hanterat och reagerat i olika situationer, dina åsikter och intressen.
Vem är jag? Tänker du. Svaret bör vara ungefär i någon liknelse; Jag är jag. Och du borde vara nöjd med att du är du. Men vad händer när man inte är ”sig själv” längre? Frågan stämmer inte, den är inte logisk. För du är fortfarande du. Fast du kanske inte har samma åsikter eller intressen längre. Du har fått en helt annan personlighet. En sorts ”ny identitet” för alla runt omkring dig, inklusive dig själv. Fastän du är fortfarande du.
Dikten Ditt Fingeravtryck Är Unikt För Dig ur häftet Språksociologi berättar hur en ny identitet skapas. Hur ett fingeravtryck blir till. Fingeravtryck är en viss identitet för alla individer. Inget fingeravtryck är densamma. Inte ens enäggstvillingars fingeravtryck är likadana! Fingeravtryck är som DNA, fast bättre, eftersom tvillingar delar samma DNA. Fingeravtryck visar att alla individer är olika, ingen är lika. Fingeravtryck tillhör ens identitet.
Tänk dig att du har skapat ett nytt liv. Men det livet är inte ditt. Du har inget kontroll över det livet. Det livet har en egen identitet, egen bakgrund, information, personlighet, åsikter och intressen. Det livet har ett eget fingeravtryck och DNA. Det enda du kan göra är att försöka lära det livet om livet och överlevnad. Innan det livet måste vidare, utan dig. Det är det Profeten Kahlil Gibran i dikten Era Barn Är Inte Era Barn ur häftet Språksociologi berättar. Att det liv du har skapat med en annan är inte erat liv. Den har en egen vilja och tankesätt. Den har och lever sitt eget liv.
STATUS
Samhället idag är indelad i olika status. De beror på vad de har för jobb och hur de kommunicerar.
Om man t.ex. arbetar på Sandvik i kontorsdelen är man van att arbeta med andra hela dagarna, sitter i möte och pratar med kunderna. Därför är de väldigt bra på att bemöta andra och har därför respekt från samhället.
De hemlösa och fyllo gubbarna har gett upp, och är vresiga och inte alls trevliga. Deras språk är inte heller så bra och har därför låg status i samhället.
Så, vilka har hög status? Hög status, då tänker jag på rika snobbar/gubbar och framgångsrika företags personer. Chefer har hög status i sitt arbete, det är han/hon som bestämmer. Det är chefen som kan avskeda de arbetare som arbetar för honom/henne.
Upp
Director; Pete Docter
Co-director; Bob Peterson
Pixar har slagit till igen efter succén Wall.E med filmen Up. Den har redan vunnit två Oscars, 39 andra priser och 29 nomineringar fast den knappt varit tillgänglig i ett år.
Filmens huvudroll har 78år gamla Carl Fredricksen med en dröm att besöka Paradise Falls i Sydamerika. En dröm både han och sin fru har delat sedan 70år tillbaka, en dröm han lovat uppfylla.
Mycket kan ändras på 70år. Den lilla staden förvandlas till en storstad och när alla trycker gamla, envisa Carl mot den enda uppenbarliga utväg, skapar han sin egen. När ålderdomshemmets personal kommer och ska hämta Carl blir dem då allt förvånade. Ett tusentals heliumballonger dyker fram och lyfter huset bort från grunden och upp i luften och ut på äventyr. Oväntat har 8år gamla scouten Russel följt med. Russel vill desperat tjäna ”hjälpa dem äldre märket”, som är det enda märket han saknar. Och det visar sig att Russel gör mer än vad ”plikten kallar”. Under äventyrets gång visar det sig att Carls barndoms hjälte, Charles Muntz, är allt annat än en hjälte. Muntz är fast i det förflutna och gör allt för att rentvå sitt namn.
Trots att filmen är animerad har de gjort ett riktigt bra jobb med att visa karaktärernas personlighet i deras utseenden. T.ex. så har Carl Fredricksen ett kvadratig utseende som representerar att han är envis och fast. Russel är rund, som visar att han är en rörlig liten positiv pojke och Dug är lite på den stora sidan som representerar hans klumsighet.
Edward Asner, rösten till Carl Fredricksen, har jobbat sedan 1957 och vunnit 5 Golden Globes, 14 andra priser och 20 nomineringar under alla sina år. Just nu jobbar han med Audrey, där han är Walt.
Jordan Nagai, rösten till Russel, första film var Up. Sedan dess har han varit med i ett avsnitt av The Simpsons, då Bart så desperat ville få en lillebror. Där har han rösten till en föräldralös pojke vid namn Charlie.
Bob Peterson, rösten till de två pratande hundar Dug och Alpha, har jobbat sedan 1997. Senaste filmen han jobbat med är George & A.J.
Skräcknovell
Skräcknovell
Tanken att cykla genom skogen själv kändes tungt. Jag kan inte hantera skräckfilmer! Jag lever mig inte in i dem av någon anledning. Varför lät jag mig själv att kolla på filmen? Borde jag inte ha vetat bättre? Jag vet vad jag kan hantera, och det är som sagt inte skräckfilmer. Jag ryste av tanken den gången jag såg min första skräckfilm. Fick en mardröm på köpet som varade i veckor, månader till och med! Den skrämde mig fortfarande.
Jag blundade hårt och försökte tänka på annat.
Långsamt vred jag nyckeln och låste upp cykellåset. Med en suck vände jag på cykeln och gick fram till uppfarten. Jag tittade upp och studerade det blinkande gatuljuset som verkligen gav den mörka hemska stämningen ett litet lyft.
När jag satte mig på cykeln bet jag ihop. Kroppen spände sig och jag började sedan trampa. Det kändes trögt, jag hade ingen ork och energin bara rann ur mig. Skakandes tvingade jag min kropp att fortsätta. Fortsätta närmare den mörka skogen fylld med vettskrämda rådjur och gud vet vad.
Då jag passerade häxans hus förvandlades rädslan till hat. Hatfullt spottade jag på gatan framför huset och gav det onda ögat innan jag vände tillbaka blicken mot den mörka gatan.
Hjärtat sjönk och hela kroppen blev svag. Längre fram hade flera gatuljus slutat fungera helt.
Precis där skogen började.
Där var det alldeles kolsvart.
Det enda jag kunde se framför mig hade en gång varit en bild i mitt eget huvud. En pojke med en säck över huvudet stod någon meter bort. En säck som satts dit för att ge en illusion av ett ansikte som en gång funnits därunder. Ögonen representerades av två väldigt olika fastsydda knappar. Någon mun eller näsa fanns inte, inte heller några öron. Pojken stod där och betraktade mig. Eller, det var det jag trodde.
Kunde pojken se mig ståendes likvit i ansiktet framför honom?
Plötsligt stod han med ryggen mot mig. Det kändes som evigheter innan han började gå mot skogen. En oendlig kraft överväldigade mig och tryckte mig framåt efter pojken. Jag försökte kämpa emot. Men kraften fortsatte trycka mig efter pojken. Jag, som var för trött i musklerna för att kämpa emot, och för trött och paralyserad av rädslan för att ge ifrån mig något ljud att ropa på hjälp hade inget val.
Hjärtat bultade snabbt. Snart skulle det stanna, på grund av utmattning. Förskräckt tittade jag ner på mina ben som rörde på sig. Jag cyklade. Det var jag som cyklade! Panikslagen försökte jag stoppa mina ben, men de reagerade inte. Delydde inte. De tillhörde inte längre mig, de var inte längre mina ben.
Skogen närmade sig snabbt. Pojken fanns fortfarande framför mig, gående, som drog mig närmare skogen. Allt jag ville var att komma därifrån. Men jag hade inte längre kontroll över min egen kropp. Det ända jag kunde göra nu var att skräckslaget se på. Se på när pojken tog mig närmare skogen.
In till mörkret.
Mörkret slukade upp pojken så fort han gick in i den mörka skogen. Hjärtat saktade ner till normal takt och kraften försvann. Jag upptäckte att jag återfått kontrollen över min kropp. Men lättnaden varade kort. Cykeln fortsatte i hög fart efter pojken. Innan jag hann reagera befann jag mig i kolsvart mörker.
Det var natten innan jag vaknade på sjukhuset. Det var inte första gången jag hade hallucinerat, och verkligen trott att det var verkligt. Nyheten kom inte som en chock att jag hade en tumör i hjärnan.
13 Augusti 2008
Tog tag i Svenskan idag. Har inte läst igenom dom än. Inte direkt i alla fall. Snabbläst lite. Läser igenom dom imorgon.
Första berättelsen
Det var mörkt. Musiken strömmade högt från hörlurarna, men ändå var det som musiken spelades i en annan dimension. När jag lämnade drömmarnas värld ville jag tillbaka. Även om drömmarna var så tydliga men mörka. Jag ville inte leva i den riktiga världen, inte då. Jag ville så gärna skippa den, bara för en liten stund. Jag skulle ha gett vad som helst för att bara fått skippa bara några få minuter. Varför? Det visste jag inte då.
Plötsligt var vägen inte längre slät. Ett gupp drog mig tillbaka till den hemska verkligheten. Utan att öppna ögonen och acceptera vad som händer bad jag ändå att vi skulle klara oss. Jag fick en knut i magen och önskade att det bara varit jag och mamma i bilen. Inte ens det, att det bara hade varit jag. Den vänstra armen flög upp mot biltaket, som ett skydd. Hela kroppen spändes och jag mådde illa inför nästa händelse. Jag visste att det inte var över. Bilen veck snabbt åt höger, hjulet flög och lika så bilen. Det kändes som en overklig dröm, en mardröm. Det kändes inte verkligt. Sånt här händer inte till än själv. All min vikt hamnade snabbt på min vänstra hand. Skriket från biltaket ekade i mina öron när den gled på asfalts vägen. En kraftig smäll fick bilen att volta ännu en gång, fast inte en, utan två. Landade på taket igen och jag bad att det skulle sluta. Jag slappnade av, men lämnade den vänstra armen spänd. Bilen voltade för en sista gång, innan den landade på hjulen som fortfarande satt kvar på bilen. Det var då jag accepterade vad som hade hänt. Det var då jag öppnade ögonen och accepterade att det inte var någon dröm. Någon hemsk mardröm. Jag drog ut hörlurarna som spelade en av Avril Lavignes nya avskyvärda låtar och stängde av ipoden.
Andra Berättelsen (samma men ur ett annat perspektiv)
Jag var trött och det var mörkt. Det var jag som körde. Vi var inte långt hemifrån. Det var inte säkert att stanna, inte på sidan av en motorväg. Speciellt när det inte finns något annat ljus än den från bilarna och himlen. Jag sökte efter en avfart. Kisade med ögonen och kände hur ögonlocken blev allt tyngre. Jag kämpade emot tröttheten och koncentrerade på att hitta en avfart. Jag hatade verkligen den här långa vägen utan några ljus, avfarter eller vilo plats. Inte speciellt bra, hjälper inte direkt bilolyckor som kan ha förhindrats. Jag trodde inte jag var så här trött när jag körde förbi den senaste avfarten. Jag trodde jag var pigg. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så här trött. Jag sneglade snabbt till höger, där min dotter låg och sov. Jag ville inte väcka henne. Det var inte nödvändigt ännu. Vägen bara fortsatte och fortsatte, en avfart borde komma snart. Den borde komma nu. Jag sökte efter en avfart, som jag hade gjort i många minuter redan. Jag spände mig, då jag såg att jag precis missat avfarten till Dragon Gate. Jag ville stämma vägverket. Hur tänker dom egentligen?! Det där är väldigt farligt, inga ljus vid avfarter. Det kan mycket väl förhindra många, många bilolyckor som händer på vägarna. Tänk om man verkligen villa av, och var dum nog att försöka hinna med avfarten? Vad tror dom händer då? Jag lugnade ner mig. Jag påminnde mig själv att det en till avfart skulle komma, och en till snart efter den.
Cirka fem km efter Dragon Gate avfarten blev allting svart. Före jag ens kunde reagera hade vi redan kört av vägen. Jag höll mig lugn. Det skulle inte hjälpa mig eller någon annan om jag fick panik nu. Jag kände en vilja som var så stark, som sa att vi måste upp till vägen igen. Utan att tveka använde jag all min kraft att få bilen upp mot vägen, fast jag visste om vad som skulle hända då. Jag behöll mina ögon stängda, satte mina armar i kors över bröstet och bad till gud. Jag bad att mina barn skulle klara sig, jag bad att sonens kompis skulle klara sig. Jag bad till gud att låta dom överleva. Det var inte deras tid att dö. Försvinna från världen. Jag skulle inte kunna leva, eller dö att veta att dom dött på grund av mig. Jag ville, jag hoppades att dom visste om att jag ville deras bästa. En stark kuddlik känsla kom in i bilen. Den höll fast runt om barnen och verkligen kämpade för deras liv. Jag var lugn då, verkligen lugn. Hjärtat slog allt mindre, jag kände mig så fridfull. Tills en tanke slog mig, när bilen voltade och gled på vägen. Det skulle skada dom för livet om jag inte överlevde. Dom skulle aldrig förlåta sig själva, ännu mindre min dotter. Så jag bad till gud, om att jag skulle åtminstone överleva. Så jag kunde få åtminstone en minut till med dom. Den tjocka kuddlika känslan hade blivit tunnare av omgången den fått. Jag kände hur den kämpade och sträckte ett tunt skydd över mig också.
Bilen stannade. Mirakulöst nog upprätt. Huvudet var varmt, jag var yr. Ögonen var öppna, men jag såg suddigt och stängde dom igen. Min högra arm sökte försiktigt efter huvudet, jag kände något och ångrade mig genast. När jag såg handen såg jag blod. Det var illa, insåg jag. Hjärtat började slå snabbare. Hjälp, vi måste ringa efter hjälp. Mobilen låg i bakfickan, men jag kände mig inte stark nog. Jag kände mig oerhört svag. Jag frågade efter min dotters mobil. Jag fick den, hon hade fixat så jag bara kunde klicka på call knappen. Jag fråga henne hur jag såg ut, medans jag klickade på call knappen. Hennes röst var ljust, hon stammade. Hon var rädd, orolig, och för stunden visste hon inte vad hon skulle göra. Medans jag pratade med larmcentralen, hade barnen klivit ut ur bilen. Jag ansträngde mig att prata med dom. Dom frågade allt för många frågor. Det var för mycket att hålla reda på. Jag visste att dom gjorde sitt jobb. Jag visste att dom kände på sig att jag inte fick somna. Min röst avslöjade nog allt. Jag kände mig lugn, barnen mådde bra. Jag levde för nu. Allt skulle nog lösa sig. Ambulansen var på väg. Hjälp var på väg.
Namn Hayden