Nu när jag fick reda på detta. Jag var chockad. Kommer inte ihåg detta alls! Förmodligen för att jag inte förstod vad det var. Så istället kommer jag ihåg andra saker, som Disneyland, födelsedagsfester, Brandy som valp. Så som jag hanterade problemet då. Ja. Det var nog samma sätt som jag hanterade problemet jag hade i skolan för några år sedan. Lite nu fortfarande också. Att sluta äta. Tyvärr var och är jag nog för duktig på att gömma hur dåligt jag egentligen äter. Tror inte mamma märkte aldrig allvaret med hur jag åt. Jag förstod det inte då. Jag visste inte då. Blev förolämpad när läkarna frågade om jag hade anorexia. Jag förstår inte. Varför frågade dom, och inte kollade? Verkligen kollade... Varför? Dom borde väl förstå att en 13 åring inte förstår? Ålder spelar ingen roll, den som skadar sig så vet inte om vad det är dom gör. Jag behövde hjälp då. Jag fick ingen. Det blev bättre sen, men det är fortfarande inte riktigt bra. Jag börjar falla tillbaka. Är så deprimerad. Vill ha hjälp. Fast samtidigt inte. Varför är jag så här, svag? Jag har inga riktiga problem, egentligen. Jämfört med andra. Jag är så jävla patetisk.