Skräcknovell

Tanken att cykla genom skogen själv kändes tungt. Jag kan inte hantera skräckfilmer! Jag lever mig inte in i dem av någon anledning. Varför lät jag mig själv att kolla på filmen? Borde jag inte ha vetat bättre? Jag vet vad jag kan hantera, och det är som sagt inte skräckfilmer. Jag ryste av tanken den gången jag såg min första skräckfilm. Fick en mardröm på köpet som varade i veckor, månader till och med! Den skrämde mig fortfarande.

Jag blundade hårt och försökte tänka på annat.

Långsamt vred jag nyckeln och låste upp cykellåset. Med en suck vände jag på cykeln och gick fram till uppfarten. Jag tittade upp och studerade det blinkande gatuljuset som verkligen gav den mörka hemska stämningen ett litet lyft.

När jag satte mig på cykeln bet jag ihop. Kroppen spände sig och jag började sedan trampa. Det kändes trögt, jag hade ingen ork och energin bara rann ur mig. Skakandes tvingade jag min kropp att fortsätta. Fortsätta närmare den mörka skogen fylld med vettskrämda rådjur och gud vet vad.

Då jag passerade häxans hus förvandlades rädslan till hat. Hatfullt spottade jag på gatan framför huset och gav det onda ögat innan jag vände tillbaka blicken mot den mörka gatan.

Hjärtat sjönk och hela kroppen blev svag. Längre fram hade flera gatuljus slutat fungera helt.

Precis där skogen började.

Där var det alldeles kolsvart.

Det enda jag kunde se framför mig hade en gång varit en bild i mitt eget huvud. En pojke med en säck över huvudet stod någon meter bort. En säck som satts dit för att ge en illusion av ett ansikte som en gång funnits därunder. Ögonen representerades av två väldigt olika fastsydda knappar. Någon mun eller näsa fanns inte, inte heller några öron. Pojken stod där och betraktade mig. Eller, det var det jag trodde.

Kunde pojken se mig ståendes likvit i ansiktet framför honom?

Plötsligt stod han med ryggen mot mig. Det kändes som evigheter innan han började gå mot skogen. En oendlig kraft överväldigade mig och tryckte mig framåt efter pojken. Jag försökte kämpa emot. Men kraften fortsatte trycka mig efter pojken. Jag, som var för trött i musklerna för att kämpa emot, och för trött och paralyserad av rädslan för att ge ifrån mig något ljud att ropa på hjälp hade inget val.

Hjärtat bultade snabbt. Snart skulle det stanna, på grund av utmattning. Förskräckt tittade jag ner på mina ben som rörde på sig. Jag cyklade. Det var jag som cyklade! Panikslagen försökte jag stoppa mina ben, men de reagerade inte. Delydde inte. De tillhörde inte längre mig, de var inte längre mina ben.

Skogen närmade sig snabbt. Pojken fanns fortfarande framför mig, gående, som drog mig närmare skogen. Allt jag ville var att komma därifrån. Men jag hade inte längre kontroll över min egen kropp. Det ända jag kunde göra nu var att skräckslaget se på. Se på när pojken tog mig närmare skogen.

In till mörkret.

Mörkret slukade upp pojken så fort han gick in i den mörka skogen. Hjärtat saktade ner till normal takt och kraften försvann. Jag upptäckte att jag återfått kontrollen över min kropp. Men lättnaden varade kort. Cykeln fortsatte i hög fart efter pojken. Innan jag hann reagera befann jag mig i kolsvart mörker.  

Det var natten innan jag vaknade på sjukhuset. Det var inte första gången jag hade hallucinerat, och verkligen trott att det var verkligt. Nyheten kom inte som en chock att jag hade en tumör i hjärnan.