Jag är hungrig, upprörd, arg, stressad, ledsen, förväntansfull. Jag vill göra mycket. Men istället sitter jag och gör ingenting för att jag inte har någon ork eller inte hittar någon motivation. Drömmer bort om dagen då valpen kommer och vad jag ska göra, hur jag ska göra. Men så kommer verkligheten tillbaka. Om jag ska kunna lägga ner så mycket tid på valpen veckan den kommer och inte lämna mycket till resten av familjen så måste jag göra klart mina rester och kommande arbeten och prov. Men jag orkar inte. Jag har inte mycket tid på mig och jag orkar inte. Förstår inte riktigt. Och ingen vill svara på mina frågor. De tror jag lärde mig lika mycket som de gjorde innan i gymnasiet. Men det är så otroligt fel. Jag har inte riktigt börja lära mig något förrän nu, dessa två år på gymnasiet. Det har varit otroligt mycket jobb att komma till den plats där jag är idag. Och folk bara kommer och trycker ner mig och förstör. Jag är trött på det. Ganska sorgligt att det tog så lång tid för mig att inse att det var det de gjorde. Jag är så van med det, så bra på att ignorera det, har blivit en vardaglig grej. Orkar inte bry mig, men ändå verkar jag göra det. Men jag blir bara så trött på deras attetyder. De är så patetiska. Vad har jag gjort mot dom?

Vad gjorde Olivia för att förtjäna det ödet hon fick? Det skulle ha varit jag. Ingen skulle ha märkt det i alla fall. Men det kanske är just det som är poängen? Att folk skulle lägga märke till det och tänka till, lära sig något. Men... Varför just henne?

Dessa ord. Jag sa det när jag var fyra år gammal. Då. Nej. Visste inte riktigt vad jag sa då, visste inte riktigt vad mat var då. Jag var fyra år gammal. Jag hade hört vad vuxna pratade om. Hemma handlade det alltid om mat pga mina bröders allergier. Så jag slutade äta. Kunde gå två hela dagar innan jag åt. Jag gjorde detta tre gånger. Och på den tredje. Då sa jag dessa ord. Ord jag inte förstod. Folk tyckte mamma övereagerade när hon ringde teraputen. Problemet kom fram i alla fall. Jag var frustrerad över engelska och svenska, att jag hade problem att uttrycka mig. Att jag kunde ha ord på engelska men inte på svenska, och tvärtom. Tydligen måste jag ha haft två problem för att kunna ha haft språk terapi eller vad det nu var. Men det hade jag inte. Fick nöja mig med att uttrycka mig genom att rita. Jag gjorde detta tydligen fem gånger, sen behövdes det inget mer.