13 Augusti 2008
Tog tag i Svenskan idag. Har inte läst igenom dom än. Inte direkt i alla fall. Snabbläst lite. Läser igenom dom imorgon.
Första berättelsen
Det var mörkt. Musiken strömmade högt från hörlurarna, men ändå var det som musiken spelades i en annan dimension. När jag lämnade drömmarnas värld ville jag tillbaka. Även om drömmarna var så tydliga men mörka. Jag ville inte leva i den riktiga världen, inte då. Jag ville så gärna skippa den, bara för en liten stund. Jag skulle ha gett vad som helst för att bara fått skippa bara några få minuter. Varför? Det visste jag inte då.
Plötsligt var vägen inte längre slät. Ett gupp drog mig tillbaka till den hemska verkligheten. Utan att öppna ögonen och acceptera vad som händer bad jag ändå att vi skulle klara oss. Jag fick en knut i magen och önskade att det bara varit jag och mamma i bilen. Inte ens det, att det bara hade varit jag. Den vänstra armen flög upp mot biltaket, som ett skydd. Hela kroppen spändes och jag mådde illa inför nästa händelse. Jag visste att det inte var över. Bilen veck snabbt åt höger, hjulet flög och lika så bilen. Det kändes som en overklig dröm, en mardröm. Det kändes inte verkligt. Sånt här händer inte till än själv. All min vikt hamnade snabbt på min vänstra hand. Skriket från biltaket ekade i mina öron när den gled på asfalts vägen. En kraftig smäll fick bilen att volta ännu en gång, fast inte en, utan två. Landade på taket igen och jag bad att det skulle sluta. Jag slappnade av, men lämnade den vänstra armen spänd. Bilen voltade för en sista gång, innan den landade på hjulen som fortfarande satt kvar på bilen. Det var då jag accepterade vad som hade hänt. Det var då jag öppnade ögonen och accepterade att det inte var någon dröm. Någon hemsk mardröm. Jag drog ut hörlurarna som spelade en av Avril Lavignes nya avskyvärda låtar och stängde av ipoden.
Andra Berättelsen (samma men ur ett annat perspektiv)
Jag var trött och det var mörkt. Det var jag som körde. Vi var inte långt hemifrån. Det var inte säkert att stanna, inte på sidan av en motorväg. Speciellt när det inte finns något annat ljus än den från bilarna och himlen. Jag sökte efter en avfart. Kisade med ögonen och kände hur ögonlocken blev allt tyngre. Jag kämpade emot tröttheten och koncentrerade på att hitta en avfart. Jag hatade verkligen den här långa vägen utan några ljus, avfarter eller vilo plats. Inte speciellt bra, hjälper inte direkt bilolyckor som kan ha förhindrats. Jag trodde inte jag var så här trött när jag körde förbi den senaste avfarten. Jag trodde jag var pigg. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så här trött. Jag sneglade snabbt till höger, där min dotter låg och sov. Jag ville inte väcka henne. Det var inte nödvändigt ännu. Vägen bara fortsatte och fortsatte, en avfart borde komma snart. Den borde komma nu. Jag sökte efter en avfart, som jag hade gjort i många minuter redan. Jag spände mig, då jag såg att jag precis missat avfarten till Dragon Gate. Jag ville stämma vägverket. Hur tänker dom egentligen?! Det där är väldigt farligt, inga ljus vid avfarter. Det kan mycket väl förhindra många, många bilolyckor som händer på vägarna. Tänk om man verkligen villa av, och var dum nog att försöka hinna med avfarten? Vad tror dom händer då? Jag lugnade ner mig. Jag påminnde mig själv att det en till avfart skulle komma, och en till snart efter den.
Cirka fem km efter Dragon Gate avfarten blev allting svart. Före jag ens kunde reagera hade vi redan kört av vägen. Jag höll mig lugn. Det skulle inte hjälpa mig eller någon annan om jag fick panik nu. Jag kände en vilja som var så stark, som sa att vi måste upp till vägen igen. Utan att tveka använde jag all min kraft att få bilen upp mot vägen, fast jag visste om vad som skulle hända då. Jag behöll mina ögon stängda, satte mina armar i kors över bröstet och bad till gud. Jag bad att mina barn skulle klara sig, jag bad att sonens kompis skulle klara sig. Jag bad till gud att låta dom överleva. Det var inte deras tid att dö. Försvinna från världen. Jag skulle inte kunna leva, eller dö att veta att dom dött på grund av mig. Jag ville, jag hoppades att dom visste om att jag ville deras bästa. En stark kuddlik känsla kom in i bilen. Den höll fast runt om barnen och verkligen kämpade för deras liv. Jag var lugn då, verkligen lugn. Hjärtat slog allt mindre, jag kände mig så fridfull. Tills en tanke slog mig, när bilen voltade och gled på vägen. Det skulle skada dom för livet om jag inte överlevde. Dom skulle aldrig förlåta sig själva, ännu mindre min dotter. Så jag bad till gud, om att jag skulle åtminstone överleva. Så jag kunde få åtminstone en minut till med dom. Den tjocka kuddlika känslan hade blivit tunnare av omgången den fått. Jag kände hur den kämpade och sträckte ett tunt skydd över mig också.
Bilen stannade. Mirakulöst nog upprätt. Huvudet var varmt, jag var yr. Ögonen var öppna, men jag såg suddigt och stängde dom igen. Min högra arm sökte försiktigt efter huvudet, jag kände något och ångrade mig genast. När jag såg handen såg jag blod. Det var illa, insåg jag. Hjärtat började slå snabbare. Hjälp, vi måste ringa efter hjälp. Mobilen låg i bakfickan, men jag kände mig inte stark nog. Jag kände mig oerhört svag. Jag frågade efter min dotters mobil. Jag fick den, hon hade fixat så jag bara kunde klicka på call knappen. Jag fråga henne hur jag såg ut, medans jag klickade på call knappen. Hennes röst var ljust, hon stammade. Hon var rädd, orolig, och för stunden visste hon inte vad hon skulle göra. Medans jag pratade med larmcentralen, hade barnen klivit ut ur bilen. Jag ansträngde mig att prata med dom. Dom frågade allt för många frågor. Det var för mycket att hålla reda på. Jag visste att dom gjorde sitt jobb. Jag visste att dom kände på sig att jag inte fick somna. Min röst avslöjade nog allt. Jag kände mig lugn, barnen mådde bra. Jag levde för nu. Allt skulle nog lösa sig. Ambulansen var på väg. Hjälp var på väg.
0 kommentarerPerspektiv
Vi ska skriva två berättelser om samma händelse, från två olika perspektiv (personer). Jag har fastnat. Jag är fortfarande på första. Och det ska vara klart och inskickat idag.. -.-' HJÄLP??!
Några av Farmors Symtomer
Vanliga symtom på Alzheimers
De första tecknen på Alzheimers sjukdom förutom minnesproblem är ofta svårigheter att hitta ord, uttrycka sig och förstå. Svårigheter med tidsuppfattning (år, månad och dag) är också vanligt. Nästa steg kan vara svårighet att hitta i omgivningen, att läsa, skriva och räkna eller klara praktiska saker. En del får problem med varseblivningen och har svårt att känna igen det de ser och det blir svårare att resonera och planera.
Utmärkande är att symtomen kommer successivt. Det kan därför vara svårt att kartlägga när problemen egentligen började. Symtomen kan också variera från person till person.
taget från här.
Sick for 15years
Farmor har varit sjuk för nu lite mer än 15år. Hon har varit sjuk ända sen mamma blivit gravid med mig. Farmor har alzheimers. Det var inte förrän i år det blivit värre. I år började hon tracka ner mig. I år började hon glömma bort saker. I år började hon inte kunna svara på frågor så bra. Ingen förståd vad det var innan. Fast alla hade sina misstankar. Jag hade en känsla av att det var alzheimers, men jag ville inte tro på det. Går inte längre att förneka det nu heller, I guess.
Läs mer om Alzheimers här.
Old Pic
Fotograf&Redigering
Farföräldrarna=#&%!#
Men dom är så jävla rasistiska! Dom gillar inte min mamma eftersom hon inte kommer från Sverige. Och deras kommentarer.. usch. Man blir så besviken att dom kan vara så jävla naiva!!! So Ignorent! När dom försöker få min mamma att verka konstig, och inte smart så får dom sig själva verka det. Eftersom jag också är född där och spenderat halva mitt liv där! När dom väl kommer på det så blir dom tysta och säger att dom skojade när det är så jävla klart att dom inte gjorde det!
Jag är så jävla besviken på er! Jag vill inte ha något med er att göra!
EGO
VARFÖR FÖRSTÅR INGEN ATT JAG HATAR DIG?!
I DON'T HAVE A CRUSH ON YOU! douchebag -.-'
Osynlig
Jag är ju för fan osynlig.
Ingen lyssnar till mig. Varför ska dom fråga om dom inte lyssnar på mitt svar? Varför börjar dom prata om nått helt annat när jag försöker svara? Varför? Varför när jag försöker berätta något hemskt och tramatiskt som hände i mitt liv? Varför enligt dom, är min "vän"? Varför ska jag alltid behöva vara den som lyssnar och ska "förstå"? Varför har jag ingen att prata med? Varför betyder jag INGET?
RUBRIK
Lets Just Say
Lets just say my name is Hayden.
Lets just say I am a 15 years old American girl.
Lets just say I feel lost here in Sweden.
Lets just say I don't feel like I belong here.
Lets just say I have been depressed for 9 years.
Lets just say I am so tired of all of this.
Lets just say this is my pathetic little blog.
Välkommen till min nya blogg!
Välkommen till min nya blogg!
Namn Hayden