I thought I had escaped.
This darkness.
This self destructive nature.

What a fool.

I lie to myself.
Daily.
I can't help it.
I can't stop it.

I don't know what to do.
There's nothing I can do.
But ask for help.
To admit I need it.

To be honest with myself.

Jag drömde att jag befann mig i Japan med en vän (KR). Jag var gravid, det var mörkt och vädret började bli riktigt vilt. Jag ser hur en tratt började sakta formas. Vi springer ner till en källare, där fanns en massa arbetare. Min vän bytte form mellan KR, ZM och CK, eller ja, vännen var som en blandning av de. Jag skriker tornado, kaos. Vi följer efter, men på något sett, med nästan alla andra arbetare springer vi förbi skyddsrummet. Jag vet att vi gjorde, men de fortsätter springa, så jag tänker att det måste ha varit fel, jag måste ha sett i syne. Vi hamnar i en lång korridor med bara fönster. Vi springer, och vid vissa ställen måste vi krypa men det är trångt. En framför mig stannar upp, jag slår på han och skriker att fortsätta. Min vän skriker att jag är gravid. Men han ligger där på rygg och stirrar skräckslaget ut. Resten av oss vänder och ser hur en drygt 1½ km lång F4 tornado är påväg mot oss. Jag tänker hur fin den är, att den måste vara en f4, och att vi inte skulle ha en chans... Att vi skulle dö. Allt på grund av att vi var för långsamma och dumma som sprang förbi skyddsrummet.

I got a heart full of pain, head full of stress
handfull of anger, held in my chest
And everything left’s a waste of time
I hate my rhymes, but hate everyone else’s more
I’m riding on the back of this pressure
Guessing that it’s better I can’t keep myself together
Because all of this stress gave me something to write on
The pain gave me something I could set my sights on
Never forget the blood sweat and tears
The uphill struggle over years the fear and
Trash talking and the people it was to
And the people that started it just like you

Gick igenom lite lådor idag. Hittade en gammal teckning jag hade ritat när jag var fem år eller yngre. Jag hade ritat alla oss i familjen, alla åtta stycken. Jag, föräldrarna, mina två yngre bröder + mina tre andra personaliteter. Enligt teckningen var jag som gladast med mitt smeknamn (vänner och kusiner använde den, min amerikanska sida?), fejk smile vid förnamn (blyg), ledsen med mellannamnet (frustrerad att inte kunna uttrycka mig själv) och en vanlig person? (eller min svenska sida?) med efternamnet.

If you wanna go into any details.

Det var September 1999, under orkan säsongen. Orkanen Floyd var en klass 5 när den började har jag för mig, men sjönk till en 1a eller 2a när den slog till vid oss. Den hade ner vårt största träd i trädgården. Och den var stor...!!

Eftersom jag såg så mycket framemot att gå i första klass vägrade jag gå om 6 års. Sveriges första klass gjorde mig så väldigt besviken, det var inget som första klassen i USA och jag behandlades som om jag var dum och inte förståd ett skit. Jag kunde svenska, pappa hade pratat svenska med mig hela mitt liv, bara för att jag vägrade prata svenska betydde det inte att jag inte kunde läsa eller förstå. Eftersom detta hände fick jag inte göra den matten jag kunde, vilket var något högre än det dom andra första klassarna kunde. Det dom gjorde hade jag redan gjort! Jag minns att jag hade bett en lärare att hämta mig när rasten var slut eftersom jag skulle vara med dom i 6 års och det kunde vara svårt att höra därifrån, hon sa att hon skulle göra det. Men jag kom tillbaka långt efter rasten hade slutat, läraren sa att hon tyckte jag skulle fortsätta leka med dom i 6 års. Jag minns att jag blev så otroligt sur, och kände mig så nedvärderad.


Bytte skola, ångrar det verkligen men samtidigt inte. Jag träffade en eller flera vänner för livet. Men jag gick igenom ett helvete från 5an till 9an. Det började först att jag inte fick vara med i vi i 5an eftersom jag var en 94 och ingen 93. Jag skulle få söka med dom andra 94orna följande år. Men det fick jag inte, för då gick jag i 6an. Jag började dra mig bort från dom i klassen. Slutade vara med dom, slutade spela fotboll på rasterna. Slutade fotbollen. Det sorgliga var att dom verkade inte märka något, dom verkade inte sakna mig eller bry sig det minsta. Varför skulle dom? Jag var den tysta tjejen i hörnet. Hade jag alltid varit sen flytten till Sverige. Jag minns att jag satt bakom ett skynke och skrev något på datorn. Minns hur dom kom in, the plastics. Tre tjejer och en kille. Minns hur dom började snacka skit om mig, minns hur jag försökte fortsätta skriva, tänkte att dom skulle höra att någon fanns i rummet, men det gjorde dom inte. Minns hur tårarna föll så tyst, minns att jag kom fram när lektionen började. Jag vet att dom såg mig, jag vet att dom visste att jag var där och hörde allt då. Dom gjorde inget. Jag sa inget. 

Sommaren före 3an eller 4an träffade jag en tjej som flyttade när jag flyttat till Sverige och bodde i Pennsylvania i två år. Första gången hon träffade min föräldrar sov hon över. Vi hade ett tält uppe i källaren och där sov vi. Hon berättade skräckhistorier och kunde efter det inte somna, så jag sa att jag skulle hålla mig vaken tills hon somna och så skulle jag stänga av lampan. Jag somnade, och lampan orsakade brand. Jag rullade över på lågorna, syntes på täcket. Väcktes av det och följdes av en rolig konversion med Carro. "Vakna Carro.. Carro.. Vi måste hämta mina föräldrar.. VAKNA! " medans hon säger "mmmm" till slut skrek jag "DET BRINNER!" då flög hon upp... xD

Under sommaren runt 4an och 6an seglade jag en optimist jolle för första gången. Båten hette Toker. Rodret var sönder, men det visste vi inte först, och den hamnade därför i båten efter ett tag vilket orsakade att jag kapsejsade. Det var en kall, molnig och blåsig dag, och det roligaste jag haft. 

Bestämde mig i 7an att försöka vara mer social. En av tjejerna i klassen ville att jag skulle följa efter henne, så jag gjorde det. Hon försökte få mig att göra saker åt henne, gjorde det mindre än hälften av gångerna eftersom jag ändå skulle gå åt det hållet. Minns att hon klagade att hon hade ont, så jag bar hennes väska en bit. Minns att jag sedan hörde henne skratta med dom andra hur hon fått mig att göra dessa saker. Minns hur jag kände mig så utnyttjad. Jag försökte bara vara snäll. När jag tänkte efter insåg jag att när jag inte gjorde det hon sa blev hon lite sur, och när jag gjorde det hon ville betedde hon sig lite snobb-aktigt. Men jag hade inte märkt detta tidigare. Jag tänkte inte på sånt där, så naiv som jag var. Det var sista gången jag lät dom utnyttja mig. Jag gjorde mig så osynlig som möjligt. Skolan blev värre. Öknamn, words, försök att skada mig på idrotten... Allt från klassen, mest från en viss grupp av killar och tjejer. 

Under sommaren träffade jag Adina på pappas kusins bröllop. 

Kusinerna från California kom och hälsade på. Besökte stockholm och sedan göteborg för första gången, var på liseberg, åkte båt till pappas morbror. Såg Per Gessle, kusinerna åkte hem. Vi seglade i malmö området medans Erik var på nån stor scoutläger och fick se Kungen. Begravning, mormors kusin hade dött i cancer. Han var fotograf. Jag hade träffat honom på bröllopet där jag träffade Adina några år tidigare.

Jag blev sjuk under höst terminen av 8an. Trodde det var möglet i huset. Jag skyllde på det då. För då trodde jag att det var det, kunde inte inse då att jag gjorde mig själv sjuk. Att jag skadade mig själv. Det blev så illa att jag låg mest på soffan eller i sängen på dagarna med feber och spydde. Att bara gå upp i trappan orsakade att jag blev yr och spydde. Everything was an effort. Minns hur jobbigt det var dom dagarna jag var i skolan. Kommentarerna, dom trodde inte på att jag var sjuk. Minns att jag satt vid mitt hörn och lyssnade på musik. Minns att jag ibland stängde av den och kunde höra hur dom satt några meter ifrån mig och snackade om mig. They thought I couldn't hear. Jag hade så ont i ryggen. Mamma tvingade mig att börja träna igen. Men det hjälpte inget. Det visade sig när skolsköterskan undersökte mig att det kunde vara skolios, skolläkaren fick kolla på mig sen skickades jag till röntgen. Det var 32 grader. över 20 grader räknas det som skolios och ska behandlas. Över 40 grader blir det operation om korsetten inte gav några resultat. Jag som hade när jag gick i 5an pratat med en på ju-jutsun som hade korsett. Hon förklarade att varför hon hade det och vad hon hade. Förklarade om höften och benen och ryggraden. Jag kollade höfterna och berättade till mamma att jag tyckte ena höften för högre upp/längre ner än den andra. Att det var ojämt. Hon sa att det inte var något. För vad visste hon? Och skolsköterskan hade såklart missat det när dom undersökt oss samma år. Fick min boston korsett i juli samma år. 7orna och 8orna åkte på en klassresa till stockholm, det hade varit hemskt om inte 7orna varit där eftersom den enda personen i min klass jag kunde vara med var inte där. Minns att vi skulle hålla med vår egna klass, men att jag frågat om jag kunde vara med 7orna. Minns hur lättad jag blev när dom bestämde sig till slut att jag kunde. 

Under sommaren var jag med om en singelolycka på E4an, norr om dragongate. Det var den 13 Augusti 2008. Vi åkte ner i diket, sen upp igen, voltade, landade på taket. Gled några meter voltade landade på taket, gled lite till voltade och bilen landade upprätt. Där satt vi. Mamma, jag, mina två bröder och en vän till oss. Mamma bad om mobilen. Jag fiskade upp den tryckte på nödsamtal och gav den till mamma. Det var först då jag såg henne. Ångrade genast att jag gett henne mobilen. Det enda jag såg var blod. Nånting hängde på sidan av hennes huvud. Hennes vänstra arm var helt blodig. Hon pratade långsamt och var i chock. Jag kände efter om jag var skadad nånstans. Men jag verkade helt okey. Lite glas här och där, annars inget. Rutan framför var spräckt, men glaset var fortfarande där. Mammas ruta var helt borta. Det var mörkt. Det enda ljus och ljud kom från oss. Jag kollade bak till killarna. Dom var chockade. Men hela. Jag frågade om dom var okey, om dom hade ont, om dom kunde röra på sig. Men dom var okey. Jag sa åt dom att kliva ut. Jag ville inte att dom skulle se mamma. Dom klev ut. Jag försökte öppna dörren. Men det gick inte. Jag fick panik. Caught myself och lugnade ner mig själv. Klättrade ut där bak istället. Satte bröderna och vännen två tre meter från bilen på vägen. Innan gick dom mest runt i cirklar och hade panik. Erik var lugnast, Patriks vän var förvirrad, Patrik hade en panik attack. Försökte lugna ner honom. Sa att mamma ringde ambulans och sa att dom skulle stanna här. Sa att hjälp var på väg. Men jag var rädd. Det var mörkt. Och inga bilar verkade komma. Är det verkligen så tomt på motorvägen halv tolv på kvällen? Är det verkligen ingen som är ute och kör? Till min lättad såg jag två ljus på väg mot vår håll. Bilen saktade ner. Ut kom två i 40-50 års åldern och sprang till oss. Undrade om vi kört på ett djur för det var så mycket blod på vägen. Patrik gick tillbaka till sin panik attack. Vi visste att vi inte hade kört på något djur. Han visste, vi alla visste det var mammas blod. Jag bad Erik och Patriks vän att stanna med Patrik och lugna ner honom. Jag gick till mamma och fick mobilen. Dom andra två som kom pratade mer larmcentralen och mamma orkade inte använda mer energi. Hon bad mig att leta efter sin Ipod och andra saker, så vi kunde tänka på annat. Hittade mammas Ipod bredvid hjulet som varit på min sida av bilen. Den var helt oskadd. Det kom fler bilar. En man i orange tröja var hjälten i det hela. Han lugnade ner bröderna och vännen, fick dom att hålla sig borta från mamma. Han lugnade ner mig. Vi satt där på vägen, och jag tog av min korsett. Han visste vad jag hade. Det fick mig att känna mig säker. Han verkade kunna. Han verkade veta vad han skulle göra. Han gick och pratade med min mamma. Flera andra var där och alla pratade med henne i hopp att hålla henne vaken. Det var inte så mycket mer dom kunde göra. Jag ringde hem. Pappa svarade direkt. Jag trodde jag sa att vi alla var okey, att vi alla levde. Men när jag sa att vi var med om en olycka blev hans röst så omänskligt ljus att jag insåg att jag inte sagt något annat än det. Skyndade mig att säga att vi var okey, jag, bröderna och vännen. Jag sa att mamma pratade och var vaken. Men inget mer. Jag gav mamma mobilen och dom fick prata. Det tog evigheter för ambulansen att komma. En halvtimme om inte mer. På Gävles sjukhus satt vi och väntade i timmar på att mamma skulle komma in. Varför tog det så lång tid? Sen var hon tillslut på sjukhuset och det kändes mycket bättre. Jag fick gå se henne när dom var klar, hon såg mycket bättre ut. Det var då jag visste att hon skulle vara okey. Att hon skulle klara sig. Bilder: http://ceciliaann.blogg.se/2010/august/onsdagen-den-13-2008.html#comment

Så kom sista året av högstadiet. Sista året av helvete skolan. Den var mycket värre än 8an eftersom jag nu faktiskt var där. Korsetten var ett måste 23 timmar om dagen. Jag tog helst inte av mig den för skolidrotten. Jag kunde inte röra mig så bra i den, och när jag väl tog av mig den var jag så svag och fick absolut inte svanka ryggen. Detta skadade idrotts betyget enormt eftersom idrotts läraren var så jävla okunnig och kunde inte se hur dåligt jag mådde allmänt och hur jävla mycket jag ansträngde mig. Alla var så jävla okunniga och kunde inte se hur jävla dåligt jag mådde. Hur mycket jag ansträngde mig för att komma, ignorera, göra och försöka överleva dagen. Lärarna var till inget hjälp, rektorn var ett skämt. Jag blev nertryckt av både elever och lärare. Ingen lyssnade. Jag hade blivit nertryckt av lärare enda sen jag flyttat till Sverige. I resented Sweden and all of it's people. Nobody showed me any respect, everybody treated me as a freakin' baby. Sweden was killing me, swallowing me whole. 

För jullovet åkte vi till Spanien för pengarna efter olyckan. Det var skönt med en semester bara för oss, det hade vi aldrig haft tidigare. Alltid åkt till släkten. April kom, gick på Rockweekend tour, Sångaren i Dead by April la handen på min axel när dom skulle in. Haha, visste inte hur dom såg ut förrän dom klev på sen. Jag och Carro dog, haha, vi petade på alla när dom gick förbi bara för att. Köpte rockweekend tröja och fick alla band att skriva på den. Förutom Renegade Five, dom dissade oss för Falun. Sen blev det Järvsö med orkestern. Det var en rolig helg. 

Det var så hemskt när jag skulle leda idrotts lektionen. Lyckades på något sätt ta mig igenom det och berätta om skolios och hur det var. Hur ont jag hade, hur ont andra hade, att jag skulle fått operera mig om det inte varit för korsetten. Dom flesta testade min korsett, spände så hårt jag kunde men det var inte nära hur hårt spännt det var på mig 24/7. Det gick inte att spänna hårdare på dom, vi alla är olika byggt, fysiskt omöjligt. Det var lite bättre sen dess. Dom som gett mig så svårt alla dessa år testade den inte, dom var helt emot det, fortsatte klaga. Insåg då hur patetiska dom var. Hur naiva dom var att dom tror dom kan hålla på så där! Jag var inte med på spexfotot. Jag var inte en del av klassen. Så jag stack hem när det var dags för det. Vi hade inget tema heller, så jävla patetiskt. Den sista klassresan var rätt underbar, bara jag och min vän sprang runt och firade att 9an var slut. Utanför Uppsala såg vi en bil totalt förstörd, ambulans och polis. Flashback. Resten av bussresan var hemsk. Dom försökte knäppa kort på mig, jag hade huvudet nedgrävd i armarna med tårar och tänkte på det som hände ett år tidigare. Dom visste inte bättre. Dom visste inte. Vi kunde äntligen lägga allt bakom oss. Så kom skolavslutning. Min vän kom inte, det gjorde mig besviken. Men jag var så jävla glad. Sen sur. Klassfoton, lärarna hade dom ställa upp sig mot kyrkväggen för kort. Jag var osynlig. Det hade jag alltid varit. Och jag blev så jävla sur att lärarna gjorde detta. Jag var helt enkelt inte där. Jag fanns helt enkelt inte. Jag var helt enkelt inte en del av klassen. Det hade jag aldrig varit. Alla var emot det från första början. Jag gick därifrån med huvudet högt, med ett leende. Jag var fri. Helvetet var slut. 


Jag kom in på mitt förstahandsval. Glad jag blev. Var så orolig att jag inte skulle komma in, hade mest G i alla ämnen, nån VG och MVG. Intresset för NV var inte hög, det syntes. Lägsta poängen som kom in var 135! Då har man inte ens G i alla ämnen! Jag var nervös inför gymnasiet. Undrade hur klassen skulle vara. Skolan började, jag vågade inte titta på någon under hela dagen. Nästa dag såg jag en klasskamrat innan vi skulle börja, samlade mod och gick fram och hälsade. Var så lättad, det här skulle gå bra ändå, trots att den där killen från "the plastics" i 5an gick i samma klass som mig igen. Året gick, utbyttesstudent från Australien hamnade i vår klass. Röd hårig och lång, skägg och var här för att festa (pathetic if you ask me). Problem uppstod, insåg hur falsk dom människor jag pratat, skrattat och hängt med var. Blev så besviken på dom, och mig själv. Så började vara med andra i klassen. Kände dom lite sen tidigare, i alla fall två av dom. En från ju-jutsun och en annan hade jag träffat året innan på öppet hus. 

Helgen efter min födelsedag åkte vi till Tyskland och åkt skidor i Österrike. Häftig upplevelse, jag som skämtat tidigare i skolan att vi skulle till tyskland och åka skidor i österrike (den enda informationen vi fått var att vi skulle åka skidor). Blev så chockad att det faktiskt hände, det trodde jag verkligen inte skulle någonsin hända! Pappas jobb tog hand om det mesta skulle jag tro. 

Sedan fick vi nyheten. Leukemin hade tagit 15 åriga Olivias liv. Några veckor senare dog min kanin. Under hela den tiden hade jag problem med en stalker och det gjorde allt värre. Allt var på väg neråt igen. Varför Olivia? Hon spred sån glädje. Hon är en stor anledning till hur jag överlevde helvete skolan. Och så kom leukemin och tog hennes liv. VAD ÄR LIVET FÖR JÄVLA PÅHITT EGENTLIGEN?

Så kom bästa sommarlovet av mitt liv. Det blev USA hela sommaren lång. Först Rhode Island och hälsade på morbror. New Jersey och hälsade på gamla vänner. Massachusetts och hälsade på en stor del av släkten, morföräldrarna, kusiner, morbror. Vidare till California till mina andra kusiner och moster. Var med om en jordbävning första dagen (7 Juli 2010). Vi befann oss i ett Hilton hotell nära Disneyland, byggnaden följde med i jordbävningens rörelser with smooth movements. Roadtrip upp mot washington. Yosemite var awesome, San Fransisco var kall. Jag var dödsjuk under dom två veckorna. Ändå gick jag upp till toppen av Vernal Fall, gick runt i Mariposa Grove, tog bilder på Glacier Point. Jag visste att det skulle vara år om jag ens skulle kom tillbaka och uppleva det här. White river rafting, det var awesome och vattnet var iskallt. Det var vatten från snön och glaciären från alla berg runt omkring. Sen seglade vi med pappas kollegas båt. Såg bald eagles, sälar, nånting på p... (ser ut som en mycket mindre späckhuggare).  

Andra året, hjälpte till på öppet hus, fick en biobiljett för besväret. Valde inriktningen Matte/data. Följde med programmeringen till Future Friday. Suttit barnvakt, sålt bilder. Exkursioner till högbo, ockelbo, limön. Mamma åkte hem, morfars bror hade dött i cancer. Hade möjigheten att följa med pappa till tyskland och praoa. Vem skulle inte ta den? Praoade på ett företag vid namn TDM, programmerar mjukvara och så för företag som Sandvik t.ex. Och nu är det mitt sista sommarlov. Sista året av gymnasiet. Nervöst, men har kommit på ett projekt. Det har med decibeler att göra.. Mer säger jag inte nu (: Vi skaffade hund, en Norwichterrier. Hon är nu 13 veckor gammal och heter Casey. Hon kan sitt, ligga, komma, stanna, tappa. Is she housetrained? Nope, not yet!

Bästa dagen av mitt liv var den 14 Juni 2011. Jag fick se mina idoler, my inspirations, mitt absoluta favorit band, live. Linkin Park. The best moment var nog när jag såg Mikes ansikte, hur glad han var och överasskad över publikens dedication. Vi hoppade, skrek alla ord. Det var så jävla awesome. Jag fick Mikes vatten på mig, och ett plektrum. Köpte Linkin Park tröja innan konserten. Har fortfarande inte tvättat den, haha. It got Mikes water on it ;)

Såg Transformers 3 i 3D igår, hade LP tröjan på mig because I'm a geek. (:

Nu vet internet allt om mig.

Jag är hungrig, upprörd, arg, stressad, ledsen, förväntansfull. Jag vill göra mycket. Men istället sitter jag och gör ingenting för att jag inte har någon ork eller inte hittar någon motivation. Drömmer bort om dagen då valpen kommer och vad jag ska göra, hur jag ska göra. Men så kommer verkligheten tillbaka. Om jag ska kunna lägga ner så mycket tid på valpen veckan den kommer och inte lämna mycket till resten av familjen så måste jag göra klart mina rester och kommande arbeten och prov. Men jag orkar inte. Jag har inte mycket tid på mig och jag orkar inte. Förstår inte riktigt. Och ingen vill svara på mina frågor. De tror jag lärde mig lika mycket som de gjorde innan i gymnasiet. Men det är så otroligt fel. Jag har inte riktigt börja lära mig något förrän nu, dessa två år på gymnasiet. Det har varit otroligt mycket jobb att komma till den plats där jag är idag. Och folk bara kommer och trycker ner mig och förstör. Jag är trött på det. Ganska sorgligt att det tog så lång tid för mig att inse att det var det de gjorde. Jag är så van med det, så bra på att ignorera det, har blivit en vardaglig grej. Orkar inte bry mig, men ändå verkar jag göra det. Men jag blir bara så trött på deras attetyder. De är så patetiska. Vad har jag gjort mot dom?

Vad gjorde Olivia för att förtjäna det ödet hon fick? Det skulle ha varit jag. Ingen skulle ha märkt det i alla fall. Men det kanske är just det som är poängen? Att folk skulle lägga märke till det och tänka till, lära sig något. Men... Varför just henne?

Dessa ord. Jag sa det när jag var fyra år gammal. Då. Nej. Visste inte riktigt vad jag sa då, visste inte riktigt vad mat var då. Jag var fyra år gammal. Jag hade hört vad vuxna pratade om. Hemma handlade det alltid om mat pga mina bröders allergier. Så jag slutade äta. Kunde gå två hela dagar innan jag åt. Jag gjorde detta tre gånger. Och på den tredje. Då sa jag dessa ord. Ord jag inte förstod. Folk tyckte mamma övereagerade när hon ringde teraputen. Problemet kom fram i alla fall. Jag var frustrerad över engelska och svenska, att jag hade problem att uttrycka mig. Att jag kunde ha ord på engelska men inte på svenska, och tvärtom. Tydligen måste jag ha haft två problem för att kunna ha haft språk terapi eller vad det nu var. Men det hade jag inte. Fick nöja mig med att uttrycka mig genom att rita. Jag gjorde detta tydligen fem gånger, sen behövdes det inget mer.

Mardrömmar. Det har jag haft hela veckan. Jag är trött. Vill sova. Men vet inte om jag vågar.

Welton Academy

1400 Lake Willoughby Drive

Westmore, VT 05822

 

Dear Headmaster Nolan,

Words cannot express how much we all love this school. I personally have been attending Welton Academy since I was 12 years old. I have enjoyed the excursions to Stowe, Mt. Snow, Smugglers Notch and other local ski areas. Skating and playing hockey on Lake Willoughby during weekends when we weren’t skiing was a great deal of fun. Waking up in the morning to the sound of the bagpipes echoing over the lake through the valley was a calming presence in our rigorous studies. Much has happened since those days of childhood innocence.

 

Sadly, all these wonderful experiences have been diminished by the dismissal of Mr. Keating. I feel responsible because of the document me and my fellow students, who are members of the Dead Poets Society, were forced to sign. Yes, we were all members of the Dead Poets Society. Yes, Mr. Keating founded the Dead Poets Society when he, himself, attended to Welton Academy. Neil Perry found Mr. Keating’s old year book describing his time at Welton. Mr. Keating had nothing to do with the re-birth of the Death Poets Society. He had no idea of our re-creation of the Dead Poets Society.

☺

We re-created the Dead Poets Society on our own. It was Neil’s idea actually, and we all supported Neil because we saw how important this was for him, but also for ourselves. We were all drowning in our parents’ hopes and dreams and were desperate to do something for ourselves. In the document, it said alcohol was consumed and that girls attended the meetings. Admittedly, that happened on an occasion and we regret that we used the Dead Poets Society to explore our new-found confidence and hope in that way. Drinking alcohol and seeing girls was not the aim for our meetings.

 

We needed the Dead Poets Society for ourselves. It was a place where no one was expecting anything in particular from anyone, no one was judged. It was a place where we could relax and be ourselves. It helped us and kept us from drowning. It gave us confidence.

 

It is this confidence that gave Neil hope. Neil struggled a lot with communicating with his parents, and Mr. Keating was a great deal of help to him. If it had not been for the Dead Poets Society, and Mr. Keating encouraging Neil to communicate more with his parents, this tragic event would have occurred sooner. Neil was depressed and was desperately trying to find his own answers. Mr. Keating’s support and guidance gave Neil strength. Neil’s death is a family tragedy that has nothing to do with the Dead Poets Society or Mr. Keating.

 

Mr. Keating gave us all so much, he taught us about honour. He taught us that it is important to talk to our parents, communicate with them and not hide things from them. Is honesty not an honourable legacy to pass on to both students and teachers?

☺

Not only did Mr. Keating teach us about honour, but also about discipline. He taught us that it is important to know when to act and when to step aside, that it is very important to know when to discipline ourselves. It is what makes us who we are.

☺

Seeing the tradition of Welton Academy being carried on from Mr. Keating truly taught us about the school’s four pillars. That it is important to follow the traditional rules and respect them. It’s not only about disciplining ourselves which makes us who we are, but also about how we respect the rules, others and ourselves. We strove after excellence in his class because he made it so exciting and fun. English became quickly everyone’s favourite class because of Mr. Keating’s creative way of teaching. He taught us that everyone is important, that we all matter.

 

During Mr. Keating’s time as an English teacher at Welton, he taught us what the school’s four pillars really stand for. He taught us about tradition, honour, discipline and excellence. We learned how to be men in his class.

 

You cannot blame Mr. Keating for Neil Perry’s tragic suicide, and if the four pillars really mean anything then we need the example of Mr. Keating at Welton Academy to carry on that legacy.

 

I think you can agree with all of us that we should all seize the day with tradition, honour, discipline and excellence. CARPE DIEM!

 

Sincerely,

Biff Carrington

Franklin H. Carrington

Suffield, CT

Jag ramlade med cykeln. Jag låg där på gatan. Tog ett tag innan jag förstod vart jag var. Varför jag låg där. Jag rörde mig inte. Det stod bilar där. De bara stod där och tittade. Skrattade säkert. Låg där blixtstilla i minst fem minuter... Mer för att vara i vägen för bilarna. Mer för att jag inte orkade göra något annat. Till slut insåg jag att jag kanske borde gå hem. Så jag ställde mig upp. tog cykeln och gick hem.

Cause she belongs to heaven. She's coming over like a suicide and it's the same old trip, the same old trip as before. Another complicated suicide and it's the same old trip, the same old trip as before.

FU. Seriously. STOP RUINING EVERYTHING. FU.

- BRB, ska döda ngt.