Tog tag i Svenskan idag. Har inte läst igenom dom än. Inte direkt i alla fall. Snabbläst lite. Läser igenom dom imorgon.

Första berättelsen

Det var mörkt. Musiken strömmade högt från hörlurarna, men ändå var det som musiken spelades i en annan dimension. När jag lämnade drömmarnas värld ville jag tillbaka. Även om drömmarna var så tydliga men mörka. Jag ville inte leva i den riktiga världen, inte då. Jag ville så gärna skippa den, bara för en liten stund. Jag skulle ha gett vad som helst för att bara fått skippa bara några få minuter. Varför? Det visste jag inte då.

Plötsligt var vägen inte längre slät. Ett gupp drog mig tillbaka till den hemska verkligheten. Utan att öppna ögonen och acceptera vad som händer bad jag ändå att vi skulle klara oss. Jag fick en knut i magen och önskade att det bara varit jag och mamma i bilen. Inte ens det, att det bara hade varit jag. Den vänstra armen flög upp mot biltaket, som ett skydd. Hela kroppen spändes och jag mådde illa inför nästa händelse. Jag visste att det inte var över. Bilen veck snabbt åt höger, hjulet flög och lika så bilen. Det kändes som en overklig dröm, en mardröm. Det kändes inte verkligt. Sånt här händer inte till än själv. All min vikt hamnade snabbt på min vänstra hand. Skriket från biltaket ekade i mina öron när den gled på asfalts vägen. En kraftig smäll fick bilen att volta ännu en gång, fast inte en, utan två. Landade på taket igen och jag bad att det skulle sluta. Jag slappnade av, men lämnade den vänstra armen spänd. Bilen voltade för en sista gång, innan den landade på hjulen som fortfarande satt kvar på bilen. Det var då jag accepterade vad som hade hänt. Det var då jag öppnade ögonen och accepterade att det inte var någon dröm. Någon hemsk mardröm. Jag drog ut hörlurarna som spelade en av Avril Lavignes nya avskyvärda låtar och stängde av ipoden.

Mamma frågade efter min mobil. Hennes röst var trött och utmattad. Jag gillade den inte. Jag fick en stor knut i magen och räckte över mobilen. Jag ångrade detta genast. Det ända jag såg var blod. Mycket blod. All luft försvann ur mig. Jag trodde jag kände tårarna rinna. Men dom kom aldrig. Hon frågade hur hon såg ut. Jag ljög, och stammade ut mig att hon såg bra ut men blödde lite. Jag kände på mig att hon visste att det inte var bra. Kl. 23.38 tog larmcentralen emot samtalet. Hjärtat körde sitt eget race, och jag lugnade ner det. Jag kunde inte tänka, och jag visste att jag inte skulle vara till något hjälp om jag hade panik. Jag beordrade bröderna och deras kompis att kliva ut ur bilen efter jag först kollat om dom var vakna och hade inga allvarliga skador. Jag försökte öppna bildörren. Men den reagerade inte. Hjärtat började slå allt snabbare och jag använde all min kraft jag hade kvar och försökte igen. Ingenting hände, förrutom blåmärket som bildades på den högra axeln. Jag tog ett djupt andetag, hjärtslagen minskade och bestämde mig att klättra ut genom baksätet. Det var mörkt. Det ända ljus kom från bilen. Det var tyst. För tyst. Hjärtat sjönk. Hoppet försvann. Det fanns inga tecken på att andra bilar. Jag trodde det var slutet för mamma. Även fast hon just nu pratade med larmcentralen. Jag såg sedan två ljus bildas i mörkret. Jag log inombords, men fortfarande kändes allt hopplöst för min mammas överlevnad. Att övertala mig själv att allt skulle bli bra var svårt. Men jag försökte. Jag skulle inte vara till någon hjälp om jag var negativ. Hjälp var på väg nu. Det lugnade ner mig lite. Jag vände till min yngsta bror. Han andades fort, pratades fort och gick omkring i cirklar. Han andades knappt. Han hade en panikattack. Jag tvingade honom att sätta sig. Jag försökte lugna ner honom så gott jag kunde. Jag kunde inte hjälpa mig men att bli påverkad av hans andning. Den stressade mig. Jag höll hans armar över huvudet utan att direkt veta hur det skulle hjälpa i detta fall. Jag gjorde bara det jag visste. Vad jag kunde. Jag förklarade till honom att vi var okej. Att mamma var okej. Att hjälp var på väg.

Andra Berättelsen (samma men ur ett annat perspektiv)

Jag var trött och det var mörkt. Det var jag som körde. Vi var inte långt hemifrån. Det var inte säkert att stanna, inte på sidan av en motorväg. Speciellt när det inte finns något annat ljus än den från bilarna och himlen. Jag sökte efter en avfart. Kisade med ögonen och kände hur ögonlocken blev allt tyngre. Jag kämpade emot tröttheten och koncentrerade på att hitta en avfart. Jag hatade verkligen den här långa vägen utan några ljus, avfarter eller vilo plats. Inte speciellt bra, hjälper inte direkt bilolyckor som kan ha förhindrats. Jag trodde inte jag var så här trött när jag körde förbi den senaste avfarten. Jag trodde jag var pigg. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så här trött. Jag sneglade snabbt till höger, där min dotter låg och sov. Jag ville inte väcka henne. Det var inte nödvändigt ännu. Vägen bara fortsatte och fortsatte, en avfart borde komma snart. Den borde komma nu. Jag sökte efter en avfart, som jag hade gjort i många minuter redan. Jag spände mig, då jag såg att jag precis missat avfarten till Dragon Gate. Jag ville stämma vägverket. Hur tänker dom egentligen?! Det där är väldigt farligt, inga ljus vid avfarter. Det kan mycket väl förhindra många, många bilolyckor som händer på vägarna. Tänk om man verkligen villa av, och var dum nog att försöka hinna med avfarten?  Vad tror dom händer då? Jag lugnade ner mig. Jag påminnde mig själv att det en till avfart skulle komma, och en till snart efter den.

Cirka fem km efter Dragon Gate avfarten blev allting svart. Före jag ens kunde reagera hade vi redan kört av vägen. Jag höll mig lugn. Det skulle inte hjälpa mig eller någon annan om jag fick panik nu. Jag kände en vilja som var så stark, som sa att vi måste upp till vägen igen. Utan att tveka använde jag all min kraft att få bilen upp mot vägen, fast jag visste om vad som skulle hända då. Jag behöll mina ögon stängda, satte mina armar i kors över bröstet och bad till gud. Jag bad att mina barn skulle klara sig, jag bad att sonens kompis skulle klara sig. Jag bad till gud att låta dom överleva. Det var inte deras tid att dö. Försvinna från världen. Jag skulle inte kunna leva, eller dö att veta att dom dött på grund av mig. Jag ville, jag hoppades att dom visste om att jag ville deras bästa. En stark kuddlik känsla kom in i bilen. Den höll fast runt om barnen och verkligen kämpade för deras liv. Jag var lugn då, verkligen lugn. Hjärtat slog allt mindre, jag kände mig så fridfull. Tills en tanke slog mig, när bilen voltade och gled på vägen. Det skulle skada dom för livet om jag inte överlevde. Dom skulle aldrig förlåta sig själva, ännu mindre min dotter. Så jag bad till gud, om att jag skulle åtminstone överleva. Så jag kunde få åtminstone en minut till med dom. Den tjocka kuddlika känslan hade blivit tunnare av omgången den fått. Jag kände hur den kämpade och sträckte ett tunt skydd över mig också.

Bilen stannade. Mirakulöst nog upprätt. Huvudet var varmt, jag var yr. Ögonen var öppna, men jag såg suddigt och stängde dom igen. Min högra arm sökte försiktigt efter huvudet, jag kände något och ångrade mig genast. När jag såg handen såg jag blod. Det var illa, insåg jag. Hjärtat började slå snabbare. Hjälp, vi måste ringa efter hjälp. Mobilen låg i bakfickan, men jag kände mig inte stark nog. Jag kände mig oerhört svag. Jag frågade efter min dotters mobil. Jag fick den, hon hade fixat så jag bara kunde klicka på call knappen. Jag fråga henne hur jag såg ut, medans jag klickade på call knappen. Hennes röst var ljust, hon stammade. Hon var rädd, orolig, och för stunden visste hon inte vad hon skulle göra. Medans jag pratade med larmcentralen, hade barnen klivit ut ur bilen. Jag ansträngde mig att prata med dom. Dom frågade allt för många frågor. Det var för mycket att hålla reda på. Jag visste att dom gjorde sitt jobb. Jag visste att dom kände på sig att jag inte fick somna. Min röst avslöjade nog allt. Jag kände mig lugn, barnen mådde bra. Jag levde för nu. Allt skulle nog lösa sig. Ambulansen var på väg. Hjälp var på väg.